Vita huset bättre än verkligheten
Tv-hösten är här, sa programpresentatören allvarligt. Hösten? När sommaren äntligen kommit tillbaka?
Men det gör ingenting att brittsommar kallas höst för det betyder att den formidable Josiah Bartlet är tillbaka. Presidenten och hans stab, pressekreteraren C J Cregg, stabschefen Leo McGarry, Sam, Josh och alla de andra i den bästa av såpor: Vita huset.
I går tillträdde Christina Jutterström som ny chef för Sveriges Television. Lätt omstridd, både utskåpad och efterlängtad. Och vips blev tv:n mycket bättre. Vita huset, utsedd till USA:s bästa tv-serie och nominerad till rader av utmärkelser, kommer att göra 22 tisdagskvällar till veckans lyft i vintermörkret ända tills våren, ljuset och hoppet åter är här. Tack Christina.
SVT satsar i år mindre på radio, alltså pratshower, och mer på dokumentär och drama, ungdomsprogram och pålitliga långkörare som Kurt Wallander och Robinson (naturligtvis). Samtidigt får samerna nyheter på samiska, Barberaren i Sevilla direktsänds från Operan och kulturnyheterna är tillbaka. Kort sagt Jutterström tycks stå fast vid den breda public service-tv som ska informera, lära, visa verkligheten, roa och underhålla.
Verkligheten överträffar ofta dikten, men i fallet Vita huset är det faktiskt tvärtom. Vad är väl den träige Bush eller charmige Clinton mot Martin Sheen? Två plastfigurer bredvid en riktig människa av kött och blod, värme och glöd.
Jag brinner, jag brinner för skolan, för sjukvården, jag brinner, brukar Lars Leijonborg desperat utbrista. Fast ingen kan se ens en glöd.
När Bartlet fick frågan av sina väljare, mjölkbönderna, varför han röstade emot höjda mjölkpriser, deras chans att tjäna en handfull dollar till, svarar han:
”Vart femte amerikanskt barn lever i fattigdom, kan inte äta sig mätt. Då är det fel, det strider mot konstitutionen, att höja mjölkpriset. Därför gick jag emot. Den som tycker det var fel ska inte rösta på mig utan välja en annan president.”
Den som inte sätter barnen främst ska rösta på någon annan än mig. Så säger aldrig Leijonborg. Eller Göran Persson. Eller Bo Lundgren. De tar inte risken.
Politik är inte främst taktik och tingeltangel. Politik är på allvar precis som public service ska vara. Politik är att ha värderingar, vara äkta, ta ansvar och slåss för sina väljare. Den sortens politik måste också få ett utrymme i public service, inte bara prat och jippopolitik.
Vita huset är bra public service. Den radikale demokraten Martin Sheen (presidenten) har värme, empati och Vita huset ger upplevelse, underhållning – och allvar. Faktiskt skärvor av en politisk verklighet om än dramatiserad.
Mera sånt, Christina Jutterström.