Vem tar hand om gamla mamma?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-14
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De som tjänar mest tjänar ännu mer och de som tjänar minst halkar efter. Allra mest halkar ensamstående med barn efter.
LO:s årliga rapport om inkomstskillnader och rikedomsklyftor är samma dystra läsning sedan början av nittiotalet. Urholkade bidrag och lägre löneutveckling för dem med de sämst betalda jobben har gjort att Sverige finns bland länderna där inkomstskillnaderna ökar mest, läser jag i LO-rapporten.
Statsministern och andra med insikt, inflytande och makt tycker att vi borde föda fler barn. Varför låter makthavarna då ensamföräldrar bli allt fattigare?
För få barn och för många gamla tycks också vara kommunernas problem. På 70- och 80-talet fick de flesta gamla över 80 år kommunal hemhjälp. Förra året vara det bara 43 procent. De gamla blir fler men äldreboenden stängs och hemtjänsten dras ner.
Den gemensamma välfärden räcker inte längre till för de gamla, i stället får arbetarklassens folkhemsbyggare kalla in sina medelålders döttrar som oavlönade tjänsteänglar. Haken är bara att äldre människor vill ha hjälp av det offentliga, inte ligga sina barn till last, läser jag i Marta Szebehelys rapport, professor på Stockholms universitet.
I onsdags kom förklaringarna till varför kommunerna sparar på hemtjänsten. Bara i år beräknas kommuner och landsting gå med tio miljarder i underskott. De måste avskeda mellan 6 000 och 7 000 anställda trots att de höjt skatten och redan skurit i verksamheterna. Arbetslösheten är för hög, sysselsättningen för låg och skatteinkomsterna helt enkelt för små för den välfärd kommunerna ska stå för.
På presskonferensen i onsdags var det två närmast förtvivlade ordförande, Ilmar Reepalu i Kommun- och Lars Isaksson i Landstingsförbundet, som klagade över den verklighetsbild regering och riksdag ger.
– Finansministern säger att nu satsar vi mer pengar på kommunerna när verkligheten innebär att staten i år drar in pengar från oss. För att klara regeringens nya, fina reformer i t ex barnomsorgen måste vi samtidigt spara och skära på andra områden. Medborgarna blir förvirrade när vi skickar så oerhört olika verklighetsbilder från regering och kommuner. I längden blir det ohållbart för demokratin, sade Ilmar Reepalu bekymrat.
Utanför mitt jobb i Globen står en sliten man och säljer de bostadslösas egen tidning Situation Stockholm. Även den handlar om regeringens ansvar för arbetslösheten och jobbens betydelse för en chans till bostad.
På det radikala sjuttiotalet fanns det få uteliggare eller hemlösa. Nu ser man dem överallt i Stockholms city och t-bana, i mest varje förort och köpcentrum i landet.
Då kunde ungdomar flytta hemifrån, barnfamiljer få en ny lägenhet och till och med de som blev bostadslösa vid en skilsmässa få eget tak över huvudet. Nu är det nästan bara plånboken som öppnar dörren till en bostad.
Fattiga ensamstående mammor, gamla som ingen tar riktigt hand om, bostadslösa ungdomar och uteliggare – vart tar jämlikheten vägen i socialdemokratins Sverige? Vad beror det på att vi mitt i vårt växande privata överflöd inte har råd med hyggliga villkor för utsatta och sköra som inte så lätt kan höja sina röster?
Svaret är inte enkelt men stavas: arbetslösheten. Vi måste sluta med denna dårhusmässiga visdom som säger att vi inte har råd att låta alla som kan och vill arbeta. Annars klarar vi inte att ta hand om gamla mamma.