Medelklassens diskreta rädsla

Uppdaterad 2016-05-17 | Publicerad 2005-02-01

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Elektrikerförbundet är ute i strejk – igen skulle man kunna säga. Konflikten handlar om lönedumpning. Nybyggnad och tillbyggnad av anläggningar för att producera el, värme och gas stoppas. Däremot fortsätter arbetet med att reparera stormskadorna i Sydsverige.

Den viktigaste arbetsgivarorganisationen i elbranschen, Elektriska installatörsorganisationen EIO, brukar inte försitta något tillfälle att beklaga sig över sin motpart. Den här gången är det dock inte EIO utan Energi­företagen som är elektrikernas motpart. Strejk blir det som sagt ändå, och utan tvekan kommer facket att pekas ut som skyldigt.

Just därför är bakgrunden intressant. Parterna förhandlade under hela hösten och en uppgörelse tycktes inte långt borta. Ändå strandade alltså förhandlingarna. Arbetsgivarnas centralorganisation kunde inte acceptera att elektrikerförbundet fick vara det förbund som löste frågan om lönedumpning.

Prestige med andra ord, och det följer ett mönster. När byggnadsarbetare och elektriker kommer på tal blir delar av det svenska etablissemanget helt enkelt rasande. Finns det någon annan yrkeskår som moderat­ledaren skulle peka ut som överbetalda?

Borgerliga ledarskribenter, som sällan rosar fackföreningsrörelsen, blir alldeles särskilt upphetsade när det handlar om byggnadsarbetare och byggfacken.

Det saknar proportioner.

Ändå tycks de borgerliga politikernas och ledarsidornas utbrott ha sin motsvarighet ute i vardagen, i alla fall att döma av de e-postmeddelanden som hamnar i min mailbox.

Kanske handlar det om en djupare rädsla hos de som har privilegier att försvara?

I takt med att industrin praktiskt taget försvunnit från våra samhällen har också kroppsarbetarna, i alla fall de manliga, också försvunnit. Gatubilden innehåller varken unikaboxar eller arbetskläder. Arbetarklassen som kollektiv är osynlig, och därmed också klasskampen.

Kvar finns bara byggnadsarbetarna som envisas med att bullra och ha frukostrast innan de flesta kontor kommit igång. En levande påminnelse om att samhället inte kan byggas med musklickningar och att den kraft som drivit det svenska samhällsbygget inte helt försvunnit in i något postmodernt hokus pokus.

Men kanske är det mest irriterande att yrkesarbetare utstrålar ett slags självmedvetenhet. Butikspersonal kan medelklassen köra med, kunden har ju alltid rätt. Busschaufförer också, för att inte tala om hur det skulle bli om drömmen om ett samhälle med ”hushållsnära tjänster” förverkligades.

Visst är Sverige jämlikt, men inte mer jämlikt än att det finns en social hierarki som tillåter medelklassen att markera sin överordnade ställning.

En betongarbetare eller elektriker är det svårare att hunsa. Vem ger sig in i en diskussion om rätt sätt att bila upp ett golv eller koppla in en transformator? Det finns ett beroende, och medelklassen tvingas erkänna det.

Kanske är det till sist detta som gör att det nu är strejk på kraftföretagen.

Ingvar Persson

Följ ämnen i artikeln