Gunilla Carlsson ut – Hugo Chavez in
På kvällen den 27 oktober 1981 gick sovjetiska U 137 på grund utanför Karlskrona. Dagen efter upptäcktes u-båten av två yrkesfiskare.
Det blev startpunkten för ett årtionde av ständiga u-båts-larm. Marinen rapporterade om oändligt många vaga motorljud från havsbottnen. I varenda skärgårdsvik släpptes sjunkbomber. Värnpliktiga stod redo om något skulle komma upp till ytan.
Det är fel att säga att Carl Bildt byggde sin politiska karriär på dessa kränkningar, men han var definitivt en av de dominerande hökarna. Han blev enormt uppjazzad av motorljuden. Som statsminister skickade han ett skarpt protestbrev till Ryssland.
I efterhand känns det hela rätt bisarrt. Efter U 137 hittade man inga fler bevis, och på senare år har undersökningar visat att de där ”motorljuden” kan ha varit helt andra saker än ondskefulla spionfarkoster. Kanske var det minkar. Eller möjligen sillar som släppte väder under ytan. Och i veckan visade en rapport att ljuden i Hårsfjärden 1982 antagligen kom från den svenska galeasen Amalia.
Skribenten Björn Elmbrant hävdade i går att Bildt borde ha en liten clownhatt på sig.
Så långt vill jag inte gå. Men kanske ett medlemskap i Clowner utan gränser?
I veckan presenterade journalisten Jan Mosander sin bok ”Pengarna som försvann”, om det svenska biståndet. Jag har stor respekt för Mosander och tvivlar inte på att hans exempel i boken är korrekta. Felaktigheter och mygel ska alltid granskas och kritiseras. Det gäller för biståndet likväl som för andra sektorer.
Problemet är att den senaste tidens många rapporter om biståndet inte alltid varit väl underbyggda. Riksrevisionsverkets granskning av ett antal projekt föll platt till marken när Sida lät en oberoende revisor göra en kompletterande kontroll. Timbros många rapporter och böcker som kritiserar biståndet är mest politisk propaganda.
I det sammanhanget blir Mosanders bok – medvetet eller ej – en del av samma ideologi-ska projekt.
För utredarna på Timbro är tanken att statligt stöd skulle leda till utveckling och tillväxt per definition omöjlig. Biståndet skjuts i sank för att rädda de nyliberala ekonomiska modellerna.
I höstas lade rege-ringen om biståndspolitiken. Färre länder ska få bistånd och Afrika ska få mest. I Asien och Latinamerika ska det mesta av stödet fasas ut. Samtidigt sade biståndsminister Gunilla Carlsson att en del av stödet för demokrati och mänskliga rättigheter skulle bli kvar.
Mot den bakgrunden var det intressant att tala med Georgina Muños från Nicaragua. Under ett besök i Stockholm beskrev hon hur det svenska stödet till det civila samhället i Nicaragua är på väg att försvinna. Samtidigt har det styrande sandinistpartiet fått över 200 miljoner dollar av Hugo Chávez i Venezuela. Pengar som nu används för att manövrera ut oberoende organisationer och försvaga det civila samhället.
Regeringens löfte att låta demokrati och mänskliga rättigheter genomsyra hela utvecklingspolitiken klingar falskt när man lyssnar till Muños. En gång var hon själv aktiv sandinist. Nu riktar hon en uppmaning till biståndsminister Gunilla Carlsson:
–?Överge inte Nicaragua när vi som mest behöver det.