Högerns kampanj mot biståndet
Är det meningsfullt att ge bistånd till fattiga länder?
Om man ska tro den kampanj som högerns tankesmedja Timbro driver mot biståndspolitiken är svaret nej.
Det är bortkastade pengar.
Att smutskasta biståndspolitiken har med åren blivit något av en högerns favoritgren. I nästa vecka kommer boken ”Det svenska biståndsberoendet”. Författaren Per Krause framträdde i radion i går morse och talade konspiratoriskt om det biståndsindustriella komplexet. Som om biståndet vore jämförbart med krigsindustrins makt över den politiska dagordningen. Ett helt perspektivlöst påstående i en tid då världens länder lägger allt mer pengar på vapen och alldeles för lite på bistånd till världens fattiga.
Marknadsföringen av Krauses bok slår fast att 10 000 personer är beroende av biståndspengar och att deras egenintresse håller biståndet under armarna. Det framkallar en bild av horder av feta byråkrater som skor sig på biståndspengarna. Men i siffran 10 000 inkluderar Krause Rädda Barnens och andra biståndsorganisationers lokalanställda runt om i världen. Och de kommer som regel från de länder som tar emot biståndet.
Kritiken behandlar inte heller att det ofta är breda folkrörelser som står bakom dessa organisationer. Flera hundra tusen svenskar är involverade i biståndsarbete. De är uppkopplade i ett globalt nätverk för utveckling.
Jag är den förste att erkänna att biståndet till fattiga länder måste utvärderas. Det finns alltid en risk för att svenska pengar försvinner i korruption eller att de på andra sätt inte nyttjas optimalt i mottagarländerna.
Men Timbros syfte är ett annat. Nyliberalerna på Timbro vill av ideologiska skäl minska det svenska stödet till fattiga länder.
Under allt detta finns en grundtanke, att det är frihandel och endast frihandel som kan lyfta ett land ur fattigdomen. Offentliga investeringar i skolor, hälsovård eller infrastruktur är bara nonsens. Ett slöseri med pengar, som snarare hindrar än driver på utvecklingen.
Under sommaren har flera borgerliga ledarsidor hakat på Timbros kampanj och bland annat kritiserat frivilligorganisationernas stöd till demokratirörelsen i Zimbabwe.
Jeffrey Sachs, en av världens ledande experter på bistånd, sågade Timbros argument mitt itu i tv-programmet Agenda i söndags.
– Det är problemet med akademiker, sa han.
– De ser inte till verkligheten.
Och så räknade han upp flera länder som lyft sig ur fattigdom med hjälp av bistånd. Sydkorea fick bistånd från USA på 1950- och 60-talen. Indien fick bistånd till sin ”gröna revolution”. Malaysia fick bistånd från Japan. Irland hade inte fått sitt lyft utan pengar från EU.
Flera av de organisationer som arbetar med bistånd, inte minst kyrkorna, delar Sachs bild av vad som skapar utveckling. De kritiserar tron på en absolut fri handel och menar att den måste balanseras av ett politiskt och socialt regelverk för att fungera.
Jag tror att det är förklaringen till att de hamnat i skottlinjen för Timbro. Högerns tankesmedja ser dem som ideologiska konkurrenter.