Arbetarklassen kan fortfarande vinna val
Hur kunde EU-motståndarna vinna? Den frågan har brittiska förståsigpåare ställt sig de gångna dagarna.
Forskaren Matthew Goodwin har tittat närmare på staden Boston i Lincolnshire och jämfört med London-kommunen Lambeth.
I ekonomiskt nedgångna Boston röstade 76 procent för att Storbritannien ska lämna EU. I välbeställda Lambeth röstade 79 procent för att Storbritannien skulle stanna i EU.
Det är skilda världar, på flera olika sätt.
I Lambeth är dubbelt så många högutbildade och de unga är fler. I Lambeth tjänar den genomsnittlige väljaren nästan 115 000 mer varje år än den genomsnittlige väljaren i Boston. Arbetarklassväljare, pensionärer och lågutbildade finns det inte särskilt många av i Lambeth.
Mönstret var genomgående i hela Storbritannien, menar Goodwin. I områden där människor har låga inkomster och där läget är kärvt var man emot EU-samarbetet, och tvärtom. I gamla industristäder där socialdemokratiska och EU-vänliga Labour varit urstarka röstade väljare som känner att de hamnat på efterkälken för utträde.
”Det är väljare som känt sig avskurna från de etablerade partier som ägnat två decennier åt att försöka vinna medelklassen”, skriver Matthew Goodwin på sajten Politico.
Vid det brittiska lokalvalet i maj så gjorde Labour några av sina bästa valresultat i välmående London-stadsdelar, samtidigt förlorade partiet till de konservativa och UKIP på platser där man tidigare varit starka. Enligt forskning från London School of Economics har Labour tappat bland arbetarklassväljare i takt med att allt färre av partiets parlamentsledamöter har arbetarklassbakgrund.
”Hur kommer det sig att så många sympatiska människor röstar på landets mest osympatiska parti?”
Kring den frågan vävde Magnus E Marsdal sin reportagebok ”Frp-koden” när den gavs ut i Norge för nio år sedan.
Marsdal gav sig ut på en resa i hemlandet för att – med hjälp av intervjuer, sociologi och statistik – försöka begripa varför människor röstade på det djupt obehagliga Fremskrittspartiet.
Frp:s framgångar, konstaterar han, handlar om elitens klassförakt och arbetarrörelsens klassförräderi. När det norska Arbeiderpartiet i jakten på medelklassen valde att sluta prata om rättvis fördelning uppstod ett tomrum, och högerpopulisterna var bara alltför villiga att fylla det.
När alla traditionella politiska motsättningar redan tycks avgjorda av någon annan – börsen eller Bryssel – börjar samtalet i stället handla om badtider, barnböcker och busar i förorten. I brist på en konflikt mellan arbete och kapital har vi fått en mellan ”vanligt folk” och ”PK-eliten”.
Och om socialdemokratin leds av personer vars lojalitet med systemet är starkare än deras band till väljarna – Armanidemokrater, kallar Marsdal dem – står dörren för populismen vidöppen.
I Norge sitter Frp i dag i regeringen och Storbritannien ska alltså lämna EU.
Även om man inte gillar resultatet har arbetarklassen visat att de är viktiga om man vill vinna val.
Det bör svensk socialdemokrati – som trots allt leds av en man ur arbetarklassen – begrunda i sommar.