Sverige tar för lätt på fästingplågan
Uppdaterad 2018-03-20 | Publicerad 2006-05-08
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Våren har äntligen kommit. Jag tillbringade helgen på sommarstället i Västerviks skärgård. Det är en vacker tid nu. Ändå är det med viss bävan som jag räfsar löv och går i gräset. Förra våren kämpade jag med en borrelia-infektion i flera månader.
Årets fästingar har börjat kläckas. I sommar kommer de att ge ungefär tiotusen svenskar borrelia. En del kommer att få TBE. Den sistnämnda sjukdomen har länge ansetts vara den farliga som kan ge livshotande skador. Mot den finns vaccin.
När jag fick diagnosen borrelia började jag sätta mig in i denna sjukdom. Jag hade inte fått det där klassiskt röda ringformade utslaget efter fästingbettet. Nej, jag hade inte märkt något alls. Men på vintern blev jag allt tröttare, kände mig som om jag hade influensa, med värk i kroppen, konstigt tryck i huvudet och yrsel.
När doktorn föreslog ett borreliatest tyckte jag att hon var knäpp. Jag kan väl inte ha fått fästingsjukan mitt i vintern? Sista gången jag var i skärgården var i slutet av augusti.
”Du kan ha fått infektionen utan att märka det och den kan hänga kvar länge i kroppen”, svarade hon. Det visade sig vara riktigt. Jag hade förmodligen smittats av en fästing på sommaren och sedan gått och haft infektionen. Jag kan till och med ha smittats för flera år sedan.
Det är tydligen typiskt för oss kvinnor. Forskaren Louise Bennet har genom en studie av borreliapatienter i Blekinge upptäckt att kvinnor och män reagerar olika på smittan.
”Eftersom läroböckerna enbart bygger på det typiskt manliga utslaget är risken stor att borrelia hos kvinnor inte känns igen och därmed inte behandlas”, säger Bennet till Svenska Dagbladet (3/5).
Tyvärr tycks få läkare känna igen borrelia. Jag hade tur som kom till en vaken läkare. Men jag har läst om och kommit i kontakt med alltför många, både kvinnor och män, som fått alla möjliga diagnoser: utbrändhet, MS, prostatinfektion osv. Efter långa och jobbiga sjukutredningar har det visat sig att de har borrelia.
I USA tar man borrelia på ett betydligt större allvar än vad vi hittills har gjort i Sverige. Hos oss ordineras ofta bara en tio-dagars penicillinkur. (Jag själv fick dock antibiotika i sex veckor.) I USA rekommenderas antibiotika-behandling i fyra till sex månader. I Tyskland behandlar man borrelia-patienter intravenöst med antibiotika.
Jag är inte övertygad om att den amerikanska modellen är den rätta. Bruket av stora mängder antibiotika kan leda till andra problem. Helt klart är dock att svensk sjukvård måste bli bättre på att ställa diagnos och behandla borrelia. Det lär finnas ett 15-tal olika fästingsorter i Europa, vilket gör det svårt att få fram ett heltäckande vaccin. Forskning pågår, bland annat på Åland.
I Vårdguiden (nr. 1 2006) finns en artikel med rubriken ”Fästingar inget att leka med”. Man ska inte undervärdera riskerna med fästingbett. Det är hög tid att avliva myten att borrelia skulle vara en enkel infektion som bara kräver lite penicillin. Den kan bli minst lika besvärlig som TBE, sätta sig på nervsystemet och förstöra livet för människor.
Med tanke på att vi svenskar älskar att vara ute i naturen och bor i ett land med långa sköna kuster är risken stor att fästingplågan kan bli ett folkhälsoproblem. Svensk sjukvård måste bli bättre på att bekämpa borrelian.