Föraktet för fakta är en global farsot
Samtidigt är det inte konstigt att folk tröttnat på experter, som Storbritanniens justitieminister konstaterade vid brexit. De har ju så ofta fel, särskilt inom så kontroversiella nutidsämnen som terrorism och ekonomi.
Magnus Ranstorp, självutnämnd ”ledande terrorist-expert före och efter 9/11”, slog – innan liken ens kallnat – fast på DN debatt att lastbilsmassakern i Nice den 14 juli utfördes av flera gärningsmän och att dådet var kopplat till IS. Än i dag är det bara Ranstorp som känner till detta men han hade åtminstone mer rätt – gärningsmannen hette faktiskt Mohamed – än när han gav al-Qaida skulden för högerextremisten Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo.
Om experter är så dåliga – och medierna fortsätter att efterfråga spågubbar som hellre gissar än väntar på fakta – då är det självklart att experten, men främst medierna, tappar trovärdighet.
När den stora finanskrisen var en hårsmån från att dräpa världen 2008 hade inga ekonomiska experter varnat, tvärtom. Allt var jippie. När sen ingen hålls ansvarig, investmentbankerna räddas och räkningen skickas till samma skattebetalare – som redan tvingats lämna hus och hem – så växer bitterheten, hatet och misstron mot de traditionella auktoriteterna.
Lågt utbildade, arga vita män är basen bland dem som modernt kommit att kallas faktaresistenta och anhängare av ”post-truth-politics”, den nya sanningsfria politiken. De är brända av världens räknenissar, pompösa experter och politiker i breda slipsar som – i media – berättar hur allt ligger till.
Alla vet det, eller känner det åtminstone på sig: experterna fattade inte vad som skulle hända 2008 och de fattar inte vad som händer nu. Ekonomerna har ingen aning om varför varken tillväxten eller inflationen ökar trots att räntorna är runt noll.
Men det som är glasklart är att klyftorna mellan rika och fattiga ökat ännu mer sedan 2008. I Sverige äger de rikaste 10 procenten nästan 22 procent av landets förmögenheter, i USA är samma siffra 37 procent, enligt IFN-forskarna Daniel Waldenström och Jacob Lundberg.
Den ekonomiska ojämlikheten känner varenda lågavlönad eller fattig människa till. Och när man ingenting har, har man inget att förlora. Gyllene tider därmed för högerpopulister som Donald Trump i USA och Sverigedemokraterna och deras nya kamrater inom delar av Moderaterna och KD i Sverige.
De allra flesta fattar förstås att Trump är en dåre och lögnare och att SD:s grovheter inte är lösningen på tidens komplicerade frågor. Men man skiter i det. Det gamla borgerliga etablissemanget har visat sig opålitligt och dragit med stålarna. Vad som helst annat får duga.
Problemet är mycket större än Magnus Ranstorp, sopiga ekonomer och tyckonomer och alla andra spåtanter som kämpar med titeln expert och misslyckas. Det nya föraktet för fakta och sanning är en global farsot, tidens stora fråga.
Så hur ska vi komma till rätta med alla som tröttnat på experter, på lärdom och på fakta? Tja, vi får väl fråga några experter. Frågan är vilka experter vi ska fråga.