Talmannen – en lojal partigängare
Det har gått 40 år sedan regeringsformen gjorde riksdagens talman ansvarig för regeringsbildandet. Under den tiden har utmaningarna aldrig varit större än efter söndagens val.
Dessvärre har Sverige inte heller haft en talman med mindre integritet sedan Torekovkompromissens dagar.
Westerberg har inte axlat rollen
Per Westerberg – som nu befinner sig i mediernas strålkastarljus – har helt enkelt inte klarat av att axla rollen som folkstyrets främsta företrädare, i alla fall inte när partikamraterna i kanslihuset tryckt på.
Han har inte sagt ifrån när regeringskansliet allt mer arrogant presenterat sina förslag för medierna i stället för i riksdagen. Han har inte heller tagit ton när regeringen förhalat direkta beställningar från riksdagen.
Däremot har Westerberg alltid varit snabb att ställa sig på indignerade regeringsledamöters sida när riksdagsmajoriteten till exempel underkänt regeringens skattesänkningar.
Talmannen har snarare framstått som en lojal partigängare än en väktare av riksdagens auktoritet.
Nu finns det risk att han fortsätter på den inslagna linjen.
Inte talmannens uppdrag
Redan i förrgår förklarade Westerberg att han minsann inte tänker nöja sig med att ta fram en statsministerkandidat som kan klara en omröstning i riksdagen. Talmannen vill dessutom i förväg försäkra sig om hur budgeten ska få stöd.
Det är – som statsvetarprofessorn Olof Petersson påpekat – en sak som ligger utanför talmannens uppdrag. De borgerliga partiledarna har däremot gärna luftat sin oro för budgeten de senaste veckorna.
Att talmannen obekymrat gör det till utgångspunkt för sitt viktigaste uppdrag är faktiskt inte någon oskyldig formalitet.