Sluta slåss om vem som är fattigast
Fattigdom är definitionsmässigt något som människor vill ur. Att kalla något för fattigdom är därför att uppmana till handling: Gör något! Både till den enskilde och till samhället. Just därför är fattigdomsbegreppet så omstritt.
De flesta säger sig vilja utrota fattigdomen. Vad vi grälar om är vad som ska ingå i definitionen. Somliga går i trasiga skor, somliga tycker att detta bör kallas fattigdom, somliga tycker det inte.
På Svenska Dagbladets ledarsida uppmanade Johan Wennström i går till att "se det verkliga lidandet". Bakgrunden var en artikelserie i Expressen om modern fattigdom och Wennström ifrågasatte att den fjortonårige pojke vars mor inte hade råd att köpa jeans åt honom bör kallas fattig. Wennström äger själv nämligen bara ett par jeans och led tydligen inte av detta. Han menade att journalister, i stället för att skriva om ensamstående mammors ångest över att inte kunna köpa kläder till barnen, bör skriva om "de som lever under broar eller i trappuppgångar".
Nu borde väl dessa saker inte stå emot varandra. Det borde inte handla om vem det är "mest synd om", utan om vilket samhälle vi vill leva i. Är det rätt att en kvinna som uppfostrar två barn ensam och arbetar med att ta hand om gamla i hemtjänsten ska ha så små marginaler? Är det rimligt att en familj med barn lever med halva livet nerpackat i kartonger i hallen eftersom de ständigt flyttar mellan olika andrahandslägenheter?
Det är givetvis inte jämförbart med situationen för de hemlösa i Sverige. Kanske bör det inte kallas för fattigdom. Men är det rätt? Och framförallt: skulle det kunna vara annorlunda?
Precis som Johannes Forssberg påpekade på Expressens ledarsida (08/02) är fattigdom inte bara ljudet av en hungrig mage utan även något som oundvikligen växer ur klyftor mellan människor.
Vi vet att klass och ohälsa följs åt. Lågutbildade och människor födda utanför EU har högre dödlighet i hjärtinfarkt och stroke än andra. Bostäder, inkomst och sjukdom flätas samman på ett skrämmande vis och har barn som växer upp i dessa familjer verkligen samma chanser som andra? Vi vet att det inte är så. Är det rätt?
Vi kan också fråga oss om det är effektivt. I länder med stora inkomstklyftor är psykisk ohälsa, drog- och alkoholmissbruk, fetma och mord mer vanligt förekommande. De rika lider av skräck för den brottslighet som följer i ojämlikhetens spår, de fattiga ser på sig själva med skam och de rika med bitterhet. Den förväntade livslängden är kortare och barnens utbildningsresultat blir sämre. Samhällen där inkomsterna är relativt lika har däremot låga nivåer av stress och höga nivåer av tillit.
Kanske är alla dessa högljudda diskussioner, om vems trasiga skor som får kallas för fattigdom och därför angå även oss som för tillfället inte går i dem, egentligen ett tecken på att vi saknar en debatt om något annat.
Nämligen jämlikhet.