Om små frysfack och lusten att göra uppror
Märkligt att man överhuvud taget överlevde.
Ska man tro författarna Theodor Paues och Fabian Wallen var sjuttiotalet en rätt ruggig tid, havregrynsgröt till middag, kallvatten i kranen, dödlig cancer och om folk trots allt överlevde så fanns det bara två kanaler på tv.
Ja jösses.
Loppisfynd, hemsnickrade bord och statliga tv-soffor, kanske tur att det bara fanns två kanaler.
I går kom författarna ut med boken ”Flyt, förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet” (Timbro). Med boken vill de ha sagt att livet blivit bättre sedan 1974, året de föddes.
Då ylade dammsugarna och frysfacken var för små. Författarna excellerar i små lustigheter och avfärdar dem i samma svep som de sågar arbetsmiljön i Svappavaara-gruvan: kom inte och gnäll, det var mycket värre 1974.
Och så långt har de alldeles rätt, frysfacken var mindre och arbetsmiljön var sämre. Men det är inte frysfacken vi tänker på de gånger vi tänker tillbaka.
1974 var året vi fick fri abort i Sverige. Vi kvinnor fick rätten att bestämma över våra egna kroppar och vi fortsatte att slåss för lika lön, rätt till dagis. Det är tack vare den politiska kampen då som kvinnorna i dag har det bättre.
Världen förändras faktiskt inte av sig själv.
1974 infördes föräldraförsäkringen och vi kvinnor fick lättare att kombinera barn och arbete. Det var flest kvinnor som tog ut ledigheten i början. 1974 var det bara fyra pappor i hela Sverige som tog föräldraledigt.
Men det var vår kamp då som gör att Theodor Paues i dag kan ta ledigt för att vara med sin son Wille.
Det är lätt att göra sig lustig över sjuttiotalet och kalla det torftigt, men det var då vi lade grunden för många av dagens självklarheter. Vi gjorde det för våra ungar, precis som Theodor Paues nu kommer att göra allt för att Wille ska få det ännu bättre i framtiden.
Jag lovar att du kommer att slåss, Theodor, även om du inte kommer att göra det i demonstrationståg.
Precis som Theodor Paues och Fabian Wallen nu frigör sig från sina föräldrar, tog vi avstånd från femtiotalets tv-lösa tid.
Möjligtvis kan man notera att frigörelsen i Paues och Wallens fall kommer först nu, de fyller faktiskt 35. Men det vet vi ju, om dagens medelålders män och deras självuppfattning, att de inte vill växa upp.
Men jag skriver om boken i vilket fall, för den har ett farligt drag av att beskriva uppror som löjligt: Vi har det ju ändå rätt bra nu med våra tv-kanaler, frysfacken har blivit större. Visserligen är det kris, men varför ska vi bråka?
Boken är utgiven av Timbro som är en marknadsekonomisk tankesmedja som startade som en direkt reaktion på det upproriska sjuttiotalet. Med det uppdraget tar man givetvis fortfarande till alla knep för att hålla folk på mattan. Förlöjligandet och ironiserandet blir till ett politiskt maktspråk.
Då var det mindre komplicerat att vara ung 1974.
Hörde för övrigt att fondtapeten är inne igen. Träskorna sitter redan på var och varannan hipp tjej. Vem vet, snart kanske demonstrationstågen ringlar genom stan igen.
Det är roligt att göra uppror och det lönar sig.