Ziggy Stardust – en arbetarklasshjälte
Bowie bekräftade att även i den mörkaste av tider är det rätt att vara konstig, stå ut, vara sig själv
I dagarna fyllde David Bowies klassiska rockalbum ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from Mars” 40 år. Det är en skiva – och en berättelse – värd att återupptäcka.
Som 25-årig popartist med bara en singelhit i bagaget bestämde sig David Bowie för att sluta agera som om han var någon som ville bli popstjärna.
I stället framställde han sig som en fantasifigur som redan var popstjärna.
Han skapade ett alter ego, Ziggy Stardust, en exotisk figur från yttre rymden som kommit till jorden fem år innan planeten går under. Till detta ett musikalbum med ganska så fantastisk musik.
I samband med skivans 40-årsdag har jag ägnat en hel del tid åt att titta på klipp från några av de konserter Bowie genomförde i England under sin Ziggy Stardust-turné. Och där ser jag något som tycks ha gått förlorat.
I officiella fotografier från 1972 och 1973 presenteras Bowie och hans Ziggy-karaktär uteslutande i flärdfulla miljöer eller i sterila fotostudios, där kameran vilar på hans sminkade ansikte. Men i gryniga videosekvenser ser jag Bowie, i glödande rött hår och glittrig jumpsuit, framföra sina låtar i fuktskadade konsertlokaler och nedgångna teatrar. Inte så flärdfullt.
Men när Ziggy Stardust föddes var Storbritannien helt enkelt ingen plats man förknippade med glitter och glamor. 1972, när Bowie själv kom ut som bisexuell, var det bara fem år sedan man avkriminaliserat homosexualitet.
Samma år var över en miljon britter arbetslösa – den högsta siffran sedan 30-talet.
Stora arbetsgivare inom industrin försvann över en natt, landets kolarbetare strejkade för första gången på 50 år.
Elleveranserna var avstängda flera timmar om dagen, inflationen var över sju procent. 30 januari samma år sköt den brittiska armén ihjäl 14 obeväpnade civila demonstranter i nordirländska Derry.
Bowie byggde mytologin kring Ziggy-karaktären som sexuellt ambivalent, farlig, en dyrkad outsider, större än livet, alltets centrum.
Men på skivans omslag står Bowie ensam utanför en anonym tegelbyggnad i centrala London.
Runt hans fötter ligger kartonger och skräp kastat. Det är knappast en miljö för en superidol.
Kritikern Stuart Maconie har beskrivit Ziggy Stardust som en av de viktigaste politiska figurerna för Englands då unga arbetarklass: Bowie bekräftade att även i den mörkaste av tider och mest inkrökta miljöer är det rätt att vara konstig, stå ut, vara sig själv.
Att Ziggy Stardust, denna rännstenens stjärna, blir medelålders samma år som den brittiska arbetslösheten är högre än på 16 år, klyftorna ökar och staten genomför brutala nedskärningar är därför helt i sin ordning.