Ask måste säga till på skarpen
Det finns en del likheter mellan diskussionen om skolan och den om polisen. I båda fallen har politiker ur alla läger i åratal lovat skärpning och bättre resultat. Både när det gäller polisen och skolan finns det – i alla fall bland borgerliga debattörer – dessutom en underförstådd tanke om att problemet egentligen är socialdemokratiskt ”flum” i det förgångna.
Och varken när det gäller skolan eller polisen tycks de stora politiska orden ha någon som helst effekt.
Svenska elevers resultat i internationella kunskapsmätningar faller som en sten, och i går kunde Ekot berätta att andelen brott som polisen klarar upp sjunker.
Förra året hittade polisen gärningsmannen i 15 procent av de anmälda brotten. Det betyder att ungefär sex av sju brott aldrig klaras upp.
Många gånger handlar det om brott som är djupt kränkande för offret, som misshandel, rån eller inbrott i bostaden.
Det finns dock en riktigt stor skillnad mellan skolan och polisen, och den handlar om resurser.
Medan skolan knappast har hämtat sig efter 1990-talets nedskärningar har polisen faktiskt fått både nya befogenheter och nya pengar.
Jämfört med år 2005 har Sverige i dag 4 000 fler poliser, men känslan av att polisen inte finns på plats är den samma, liksom andelen gärningsmän som går fria.
Justitieminister Beatrice Ask är förstås bekymrad. Till Ekot säger hon att hon just nu funderar på varför resultaten går åt fel håll.
Det är gott och väl. Ministern ska naturligtvis ta sig tid att analysera situationen för att kunna leda de myndigheter som är hennes ansvar.
Men bekymmer och analyser räcker inte riktigt. Först och främst är Beatrice Ask ombud för oss medborgare. Hon måste kunna säga ifrån när resultaten är för dåliga.
Polisledningen måste helt enkelt få veta att det behövs en uppryckning.