Treschow, Marie behöver 190 000
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Olika falla ödets lotter. Det är inte bara i tv-såpan Big Brother som ett staket skiljer champagnelivet från fattigdomsfällan. Det verkliga livet är grymmare än så.
Nyligen meddelade förlusttyngda Ericsson att dess hårt arbetande styrelseordförande Michael Treschow behövde en uppmuntran för sina heroiska insatser.
Över Treschow, som enligt Dagens Arbetes lönegranskning år 2001 tjänade över nio miljoner kronor som Electroluxdirektör, regnar nu ytterligare elva miljoner kronor i övertidsersättning från Ericsson.
Ibland finns det pengar. Percy Barnevik var tydligen inte en engångsföreteelse. Nej, Wallenbergsfärens börsbolag tycks ha infört en ny ekonomisk teori. Ju sämre ett företag går, ju fattigare dess ägare, småsparare och AP-fonder blir, desto högre bonusar och löner får direktörerna och de ansvariga.
Återstår att se om denna omvända kapitalistiska modell ska belönas med Nobelpriset i ekonomi.
Omöjligt är det inte. Milton Friedman fick ju det för sina metoder.
Alla är inte lika imponerade av Ericssonledningens insatser. Bankmannen Göran Collert tycker att hela styrelsen ska avgå efter alla fadäser. Den borgerliga publicisten Bertil Torekull frågar vad figurer som Lars Ramqvist egentligen gjort mer än att berika sig själva.
Att guldregnet inte faller över alla Ericssons anställda framgår av ett brev från Marie, en av företagets tidigare anställda. Hon skriver:
”För mig känns det extra gott i hjärtat att läsa om Treschows alla miljoner i övertidsersättning. Själv tillhör jag dem som har fått avsked från detta företag utan en krona i ersättning. Däremot har jag dragit på mig en skuld för hela livet.”
När Marie år 2000 fick fast anställning vid Ericsson blev hon erbjuden att teckna konvertibler, vilket hon – som hon skriver – tyvärr gjorde.
”De hade en rejäl övertalningskampanj, visade på diabilder hur mycket vi skulle tjäna, berättade om andra som gjort klipp. Däremot inte ett ord om riskerna.”
Marie är bara en av tiotusentals som Ericsson nu sparkar. Den huvudlösa flytten till Londons svindyra kvarter, designmissen och den punkterade marknaden måste betalas.
”Så nu sitter jag här, och många med mig, med dessa värdelösa konvertibler som ska lösas i maj. Kvar blir en skuld på 190 000 kronor. Det kommer jag förmodligen inte att kunna betala så länge jag lever. Min man är också arbetslös, själv väntar jag barn vilken dag som helst.”
Marie tycker att någon hjälp kunde Ericsson erbjuda. ”Ett förmånligt lån eller dylikt.”
Avslutningsvis hoppas hon ändå att ”Treschow får roligt för pengarna”.
Men behöver han mer kul? Treschow skrattar ju redan så fort han visar sig i tv. En sådan godmodig man tar naturligtvis av sina elva nya miljoner och löser den sparkade Maries värdelösa Ericssonkonvertibler.
Pengar saknas ju inte.