Franska högern vill göra revolution

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Med Nicolas Sarkozys eftertryckliga valseger är högern starkare än någonsin under femte republikens snart 50-åriga historia.

Sarkozy är inte USA-kritisk som de Gaulle, står inte för Giscards något reforminriktade liberalism eller Chiracs nyckfulla intresse för social utjämning.

Sarkozy företräder, till skillnad från sina borgerliga föregångare, den auktoritära högern, bonapartismen, som den kallas.

Sarkozy definierade tidigt och skickligt stämningarna bland medborgarna: rädslan och skräcken för den ekonomiska krisens verkningar och de sociala förändringarna.

Hårda tag

I det klimatet kunde han med framgång lova hårda tag mot förorternas uppror, mot vardagsbrottslighet och en viss sorts invandring. Han presenterade sig som garant för samhällsauktoriteten och hierarkin.

Beslutsför, kompromisslös, ledaren som förkroppsligar folkets krav. En man i tiden. Så framställde han sig. Märkligt nog med framgång, trots sitt ansvar som minister under de fem senaste och eländiga åren.

Rädslan för det sociala fallet, ängslan för att förlora det ekonomiska fotfästet och för att de egna barnen ska tvingas ut i arbetslöshet präglar stämningsläget i Frankrike. Sarkozy vände sig till denna oroliga medelklass. Han kallade dem ”ni som stiger upp tidigt på morgonen och arbetar hårt”. Mot dem ställde han arbetslösa, socialt utsatta, flyktingar och invandrare ”utan papper”. ”De som lever på bidrag, på era pengar”.

Vinnande allians

Den högerpopulismen splittrade effektivt det som kallas ”de folkliga klasserna”. De som tidigare röstat på Le Pen, en betydande del av arbetarklassen, gick över till Sarkozy.

Han byggde en vinnande allians mellan den välbärgade eliten (löften om betydande skattesänkningar) och den breda löntagargrupp som känner sig socialt och ekonomiskt hotad.

Sarkozy kombinerar det auktoritära och en djupt konservativ moral med vissa, fast suddiga, löften om ekonomisk liberalisering. De kostbara sociala försäkringssystemen ska skäras ned, företagen gynnas och arbetsrätten urholkas.

Den nye presidenten står ändå långt från nyliberalismen. I tal efter tal har han lovat att skydda Frankrike, främja den nationella ekonomin, begränsa globaliseringens verkningar.

Liberalismen har paketerats i nationalism.

Konflikter väntar

Sarkozy byggde sin politiska bas i landets rikaste stadsdel, han står nära arbetsgivarna, och bland hans personliga vänner finns ledande finansmän och medieägare.

Den nye presidentens främsta motståndare lever i förorterna och inom det som kallas ”det solidariska Frankrike”.

I sina valtal lovade Sarkozy en högerns sociala och kulturella revansch. Översätter han de parollerna till praktisk politik väntar snart sociala konflikter i landet.

OS