Så länge vi har maten har vi kvar moralen?
I Tyskland på 30-talet var högern fascistvänlig, liberalerna förvirrade och med en förlamad socialdemokrati utan ekonomisk politik mot massarbetslösheten kunde Adolf Hitler manipulera sig till absolut makt efter att gått från blygsamma 2,6 procent i valet 1928 till 37,3 procent fyra år senare.
Resten är svart historia.
Björn Elmbrants reportagebok ”Innan mörkret faller – ska 30-talet hinna i kapp oss?” (Atlas, 2015) visar obönhörliga likheter mellan då och nu. Auktoritära, populistiska och fascistiska krafter växer och uppskattas av allt fler hyggliga människor. Fler och fler grupper och individer pekas ut som medskyldiga till en påstådd systemkollaps. Korrekthet är passé, fakta anses subjektiva, känslor får äga, ord som tolerans handlar hos borgerligheten 2016 om att vi bör tolerera rasister.
Vi har aldrig varit lika nära 30-talet som nu. Det är i sig otroligt. Kanske blir det så med svag historieundervisning och nya generationer som glömt. Demokrati ses som en självklarhet.
Den avgörande skillnaden mot Weimarrepubliken är att det inte finns någon systemkollaps. Ekonomin i Sverige är stark och därmed ännu humanismen. Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral.
Trots klasskillnader och politisk polarisering finns den breda välgödda medelklassen som inte kan luras med högerhönornas skrämselkackel om en verklighetsfrämmande elit där politiker, polis och TV4 konspirerar med ondskefulla främlingar för att söndra nationen. Den skattesänkta genomsnittsfamiljen som slänger mat för 6 000 kronor årligen genomskådar bluffen.
Men. Och nu börjar jag låta verkligt deppig, men håll ut.
Lägg börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen på 2016 års antihumanistiska glödbädd. Hjälp, mamma! Med en punkterad bostadsbubbla, höjda räntor och massarbetslöshet skulle paniken bli äkta. Och att rädda människor slutar tänka och dras till brutala lösningar på komplicerade problem är tidlöst. Högern i Ungern, SD:s förebildsland, och Polen, har redan börjat avskaffa demokratin.
En krasch kan komma helt plötsligt, trots goda OECD-kurvor och bankernas käcka prognoser om hushållsekonomin. Vi lever i ett finansiellt system som absurt men bäst beskrivs som ett passagerarplan med brinnande motor och tom cockpit, skriver The Guardian-journalisten Joris Luyendijk i den mycket underhållande och mycket skrämmande ”Simma med hajar – en resa mot finansvärldens innersta” (Natur & Kultur, 2015).
Genom hundratals socialantropologiska intervjuer med vitskjortor i London City, Europas finanscentrum, reder han ut hur Lehman Brothers-kraschen 2008 kunde inträffa. Det visar sig att ingen riktigt var ansvarig. Shit happens, liksom. Ett oreglerat kluster av trevliga bankmän, komplicerade finansiella produkter, korrupta värderingsinstitut och banal girighet samverkade – och plötsligt var vi en hårsmån från kollaps. Ingen hittepå-systemkollaps orsakad av naiva vegetarianer utan en riktig systemkollaps. Tomma bankomater, på den nivån.
2008-kraschen slutade illa nog, med världsekonomisk inbromsning. Luyendijk visar att investmentbankerna opererar likadant – igen.
Allt det här kanske låter djupt deprimerande, men tvärtom: läget kunde ha varit mycket, mycket värre.
Än finns det tid. Innan mörkret faller.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.