Sluta lyssna på rasisterna
8 september 2015. Flyktingkatastrofen
Över staketet utanför tågstationen möts de som kommer och de som redan är här. Jag träffar pappa Markus och Emil, 4 år, som ska lämna leksaker. Och 17-årige Zeredsht från Syrien. ”Jag vill tacka Angela Merkel” säger han, gång på gång.
Från tågstationen är det bara en promenad till Odeonsplatz, där Hitlers kuppförsök slogs ner 1923.
I München slöts 1938 den överenskommelse som lät Hitler annektera delar av Tjeckoslovakien. Här hölls konferensen efter vilken Neville Chamberlain utropade ”fred i vår tid” när han hade gått Hitler till mötes.
I dag är München en bild av medmänsklighet, ”home of humanity” som amerikanska medier översvallande rapporterar. Tågstationen är symbolen för den empatichock som rullat genom Europa den senaste veckan.
Frågan är vad som händer nu.
En sak vet vi: Världen är i förändring. Igen. Detta är globaliseringens och migrationens tidevarv.
Hur möter vi det? Europa har till stora delar förträngt den frågan. Tills nu.
Sanningen om vår kontinent är att det inte går så bra. Enligt prognoser från OECD kommer tillväxten vara svag under kommande decennier.
En anledning är att vår del av världen är för gammal och för stängd.
I stället för att fundera över vad som kan göras åt detta, har det politiska samtalet i EU till stor del kidnappats av högerpopulister vars framtidsvision är ännu högre murar.
I veckan har debattens kontinentalplattor äntligen skiftat.
Hur mycket är dock fortfarande oklart. Lika oklart är vart det hela ska ta vägen.
– Vi är längst fram. Brasilien vet vart de ska – de ska bli som Sverige. Moçambique vet vart de ska, de ska bli som Brasilien. Vart Sverige ska, det vet ingen, sa Hans Rosling, professor i internationell hälsa i en intervju i Göteborgs-Posten nyligen.
Det är sant. Och det är här någonstans både problemet och dessa dagars känsla av hoppfullhet finns.
Det vi har sett den senaste veckan är att det även finns en annan politisk kraft att bygga på. Lösningar som för ett par månader sedan framställdes som ”orealistiska” – att hjälpa fler, att skapa lagliga vägar in i Europa, att orka se sin nästa – uppfattas i dag som något nödvändigt.
Detta är en chans för Europa. Moraliskt – men också ekonomiskt.
Hur långt politikerna orkar svara mot detta vet vi inte än. Men en sak är säker: Vi måste börja klara att diskutera Europas framtid utan att förhålla oss till rasisternas retorik.
En av fem svenskar är födda i ett annat land eller har föräldrar som är det.
För den som drömmer om ett etniskt homogent Sverige är det lika bra att ge upp. Vi är redan ett mångkulturellt land.
Det är en trösterik tanke: SD:s nationalkonservativa svammel kan vara lockande för en del. Men deras vision är omöjlig. Så vad ska vi bli i stället? Det är den större frågan. Flyktingkrisen ställer den på sin spets.
I en annan intervju i ETC nyligen så skissade Rosling på ett politiskt program för en globaliserad värld: öppnare gränser, låga skatter på arbete, höga på kapital, fastigheter och konsumtion.
Det är här någonstans debatten nu borde fortsätta. På en bottenplatta av moraliskt tvingande medmänsklighet. Med bättre förståelse för den tid vi lever i och mindre rädsla. Och en insikt om att människor inte är bördor utan tillgångar.
Europas historia rymmer de skarpaste kontraster. München var nationalsocialismens vagga. Men staden var också hemvist åt syskonen Scholl. De bildade Vita rosen, en kristen motståndsgrupp mot nazismen. De avrättades 1943, 22 och 25 år gamla. Det är bara drygt 70 år sedan. I en annan värld hade de fortfarande kunnat vara vid liv.
Ingen ska komma och säga att världen inte kan bli en bättre plats.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.