Danska varningsklockor ringer starkt
Jag flydde permafrostens rike till en vecka i solen. Första kvällen på hotellet kom jag och maken i samspråk med en herre från England. Han var från London, men sedan pensionen bodde han på sydkusten. Det var första gången han semestrade utan sin fru.
– Det känns märkligt, sa han med sorgsen blick.
Vi kom att diskutera engelsk politik. Han hoppades att Gordon Brown skulle bli bortröstad i vårens val. Jag undrade om han föredrog David Cameron i stället.
– Min son röstar på honom. Men det finns ett annat parti, BNP, som passar mig bättre, svarade han med fortsatt trevlig gentlemannamässighet.
Herregud! Han röstade på det brittiska fascistpartiet (the British National Party). Jag kunde inte dölja min upprördhet och undrade varför.
– England är sig inte likt. Det är inte riktigt engelskt längre, sa han.
Blicken blev nu åter sorgsen. Sedan berättade han om alla brott och hemskheter som invandrare begår enligt brittisk press.
Jag kommer att tänka på denna episod när jag läser Lena Sundströms bok om Danmark – ”Världens lyckligaste folk”.
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som funderar över hur Sverige ska undvika en danskifiering och vill förhindra att Sverigedemokraterna får lika stor makt som Dansk Folkeparti.
Sundström ger inget självklart svar på hur det kunde gå som det gick i Danmark men hennes genomgång av förskjutningen
i det politiska offentliga samtalet de senaste decennierna är en varningsklocka. Mediernas roll är sorglig läsning. Inför valet 2001 då Socialdemokraterna röstades bort från regeringsmakten och Venstre bildade regering med stöd av Dansk Folkeparti dominerades pressen av artiklar om ”invandringsproblemet”.
Om ämnet ”utlänningar” genomsyrade 6 procent av dagstidningarna i valet 1990 så var det 50 procent valet 2001.
Under avslutningsdebatten i tv år 2001 ägnades 67 minuter åt ”de fremmede”. 1990 tyckte man att 8 minuter var lagom.
Intressant är att mediernas väldiga intresse för ”de fremmede” inte hade samma motsvarighet hos väljarna.
”Utlänningsfrågan var en fråga som i stor utsträckning drevs av medierna själva”, konstaterar Sundström.
Lika bekymmersamt är de etablerade partiernas politiska piruetter. I början av 1990-talet skrev Socialdemokraterna ett partiprogram som hette ”Det nya århundradet”. Inget avsnitt handlade om flyktingar/invandrare. I programmet talas det om internationell solidaritet och om vikten av olikheter i ett samhälle. ”De fremmede” är inkluderade i samhället och ska ges samma rättigheter som infödda danskar.
Nästa partiprogram skrevs 2004. Det döptes till ”Handen på hjärtat”. Där betonas vikten av att slåss mot intolerans och därmed öka förståelsen för dansk kultur, språk och historia.
Striden mot intoleransen blir alltså nu en strid mot det icke-danska. Sundström noterar hur ord som ”danskhet”, ”dansk kultur” genomsyrar S-programmet.
Detta krypande för Dansk Folkepartis dagordning präglar inte bara Socialdemokratin. Det stora borgerliga partiet Venstre släppte in Dansk Folkeparti i den parlamentariska värmen. Också vänsterpartiet SF har på senare tid flirtat vilt med främlingsfientligheten.
Medier som vill sälja på rädslan för ”de fremmede” tillsammans med fega och maktkåta politiker som bryr sig mer om opinionsvindar än sina värderingar har bidragit till att Danmark i dag hör till de mer främlingsfientliga nationerna i Europa. Måtte vi lära oss innan det är för sent.