Grötförsäljaren Göran Hägglund

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt”, sjöng vi i det progressiva Lund i början av 1980-talet. Ulf Peder Olrogs gamla devis tycks mer aktuell än någonsin.

I helgen deklarerade Kristdemokraternas Göran Hägglund att hans parti tänker sända politisk reklam i TV4. Det påstås vara ett sätt att få upp valdeltagandet i EU-valet i juni och därmed ett sätt att rädda demokratin.

Sanningen är nog snarare att det är ett panikartat drag från ett parti som väljarna vänder ryggen. I över ett års tid har Krist-demokraterna legat runt fyraprocentsspärren, ja flera gånger under den.

I stället för att ställa sig frågan om varför väljarna misstror kristdemokratin blir lösningen att hitta nya sätt att nå ut. Problemet blir en marknadsföringsfråga, inte en fråga om politiken.

Det är nu inget unikt för Kristdemokraterna. Så tycks tyvärr de flesta partier resonera i dag. Väljarna betraktas som presumtiva kunder som ska ”köpa” partiets politik, inte som medborgare som ska ge partiet sitt förtroende.

Långsiktiga lojaliteter gentemot politiska idéer byts ut mot kortsiktig ”vinstmaximering” där personfixering, medie-genomslag och naturligtvis effektiv reklam är avgörande.

Det är föga meningsfullt att moralisera över att Kristdemokraterna med sin etiskt höga svansföring är det parti som bryter tabut i svensk politik där politiserad tv-reklam har ansetts vara fel, främst av etiska skäl.

Medieutvecklingen har förändrats drastiskt sen tv:s barndom. Kanalerna är tusenfalt fler. Partierna utnyttjar redan internet, webb-tv, bloggar och film för att få ut sina budskap.

Ändå är tv-reklam ett stort steg. Framför allt är det dyrt.

När det blev tillåtet för TV 4 att sända politisk reklam försökte Miljöpartiet få med sig riksdagspartierna i en gemensam överenskommelse om att avstå.

Det har nu Kristdemokraterna saboterat. Andra partier kommer sannolikt att följa efter.

Det är sorgligt. Inte för att tv-reklam skulle vara så mycket värre än annan reklam utan för att trenden bort från parti-demokrati till personvalskampanjer förstärks, liksom trenden att den politiska kulturen amerikaniseras.

Att tro att det är att förstärka demokratin är att lura sig själv. Valdeltagandet i USA är inte något att jubla över.

För övrigt gick trenden på ett sätt åt andra hållet i det senaste amerikanska valet. Demokraterna och Barack Obama förnyade valkampen genom att använda sig av ny teknik men också genom att återupprätta ett klassiskt folkrörelse-

knep, nämligen att vara ute och samtala med människor på arbetsplatser, gator och torg.

”Som politiska partier har vi ett ansvar att göra besluten i det stora begripliga i det lilla”, skrev Göran Hägglund i DN i lördags.

Genom 30 sekunders reklamfilm med EU-kandidaten Ella Bohlin? frågar sig då vän av ordning.

Hägglund beskriver vidare att partiets tv-reklamsatsning ska hjälpa till att ”berika det demokratiska samtalet”.

Tror han på det själv? Reklam är envägskommunikation – avsändaren vill påverka, inte samtala. Försäljaren har varken tid eller lust att diskutera.

Det borde däremot politikern ha. Demokrati handlar om att tillsammans skapa något nytt, inte bara om att sälja redan färdiga varor.

Hägglunds nyvunna reklamintresse är inte en demokratisering utan en kommersialisering.

Och KD-gröten är sannerligen konserverad.