Europas vänster måste tänka om
London runt jul är uppspelt och upplyst genom obligatoriskt engelskt regn. Men man känner av lågkonjukturen. Storbritannien är fortfarande kvar i recession – här har ekonomin inte vänt och budgetunderskottet är hisnande.
”Vi väntar på apokalypsen” konstaterar fackförbundet Unison. De representerar anställda i offentlig sektor och är högst medvetna om de brutala nedskärningar som komma skall, frågan är hur mycket som därefter återstår av Tony Blairs och Gordon Browns rekordstora satsningar på välfärden.
När Labour tog över makten 1997 blev partiet ansikte för den socialdemokrati som förnyade sig enligt den tredje vägen. Skyltfönster för det socialdemokratiska projekt som försökte ta makten och använda makten i ett nittiotal där vänsterns gamla metoder inte längre fungerade. Globaliseringen tycktes hela tiden krympa utrymmet för politik och klassamhället hade förändrats. ”Den tredje vägen” var ett försök att vara socialdemokrat under nya förutsättningar. Nu har tretton år och tre mandatperioder passerat. Informationen att Gordon Brown kommer förlora valet nästa år känns ungefär som informationen att Oasis nyligen splittrades – ”oj, har de inte slutat för länge sen...”
”Vi hade en alltför naiv syn på globaliseringen” säger Graeme Cooke på Demos, en tankesmedja som på nittiotalet drev förnyelsen av Labour framför sig. Finanskrisen har visat att receptet att rusta människor med ”utbildning, utbildning, utbildning” (som Blair uttryckt saken) inte räcker för att hantera stormarna på en globaliserad arbetsmarknad, menar Cooke. Han arbetar med det nystartade projektet OpenLeft som försöker ta sig an att formulera nästa generations socialdemokratiska program.
Den brittiska socialdemokratin har till skillnad från den svenska, en livlig tankesmedjeflora. Att i England förklara varför svensk arbetarrörelse trots alla sina pengar (Labour är just nu så fattigt att folk nästan betvivlar att man kommer kunna bedriva valkampanj) inte satsar på långsiktig idéutveckling, är svårt. För att inte säga omöjligt.
Trots alla sina problem har brittiska Labour en intellektuell infrastruktur – det finns en vilja att förstå vad som var rätt och vad som var fel med den tredje vägen, vilket inger hopp. ”Vi lät marknaden definiera värderingar för samhället och vi borde vågat ta den debatten” säger Graeme Cooke.
Martin Kettle på tidningen The Guardian konstaterar att New Labour onekligen varit den mest framgångsrika progressiva regering någonsin i Storbritannien men att ”det stora misstaget var att man inte trodde att det gick att ha ett mer socialdemokratiskt förhållande till ekonomin”. Sunder Katwala generalsekreterare för The Fabians (en av de organisationer som var med och grundade Labour 1899) lyfter fram skräcken för att höja skatterna. I efterhand måste den ses som högst överdriven om än talande för tidsandan. Katwala tar även upp hur de övervakningslagar som Labour genomfört (vilka får Thomas Bodström att framstå som sjövild piratpartist) har alienerat väljare – att skydda medborgarna från deras egen stat är en fråga som nästa generations europeiska socialdemokrati måste ta på allvar.
Överlag måsta man konstatera att den tredje vägen har fungerat bättre i praktiken än i teorin. Ojämlikheten har minskat snabbare i Storbritannien än i något annat i-land det senaste decenniet. Däremot ekar slogans om ”kunskapsekonomi” och ”dynamisk tillväxt” i dag ganska tomt, i alla fall om de inte konkretiseras mot en förändrad ekonomisk verklighet. Andra delar av New Labour tar vi för så självklart att vi inte längre tänker på det. Att internet på djupet förändrar ekonomin, samhället och hur vi relaterar till varandra, skulle inte ens den mest konservativa socialdemokrat i dag kalla för ”högeravvikelse” eller ”flummig new age politik”. Vilket man gjorde när perspektivet först drevs av intellektuella kring Tony Blair.
När 00-talet nu går mot sin sista vecka är Europa en kontinent styrd av män från borgerliga partier. ”De ser ut som en kristdemokratisk version av den saudiarabiska regeringen”, utbrast en fransk kommentator när EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt ställde upp unionens regeringschefer framför kamerorna i höstas.
Det var annorlunda när decenniet inleddes – gällande politisk färg (om än inte antalet slipsar). År 2000 fanns det 11 mitten-vänster regeringar i EU.
I dag finns det fyra. Gordon Brown linkar fram ytterligare ett par månader men europeisk socialdemokrati står inför ett förnyelseprojekt som måste bli minst lika radikalt som en gång den tredje vägen.
Som John Maynard Keynes sa (och appropå engelsmän): ”När fakta förändras, då ändrar jag mig. Hur gör ni, min herre?”