Anna Lindh ministern som bröt mot normen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-24
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När Olof Palme mördades gick jag i sexan. Vi hade minnesstund i skolmatsalen. När jag gick med i SSU i slutet av 80-talet var Palme redan en mytisk figur. Den levande ledstjärnan var Anna Lindh.
Anna Lindh var en banbrytande förebild långt innan hon imponerade på EU:s toppmöten. När hon blev vald hade ingen tjej varit ordförande för SSU. Hon var en av de första kvinnorna i ungdomsinternationalen IUSY:s styrelse.
För 70-talister handlade SSU mest om fraktionsstrider. Alla måste välja: vänster eller höger. Att bli vald krävde lojalitet med den egna gruppens dogmer. Detta gjorde Anna Lindh till en befriande förebild. Hon hade inte fått sina politiska uppdrag genom vänskapsband eller intriger. Hon tillhörde inte heller dem som kvoterats in för att snygga till en förgubbad styrelse.
Anna var för stark för att kunna användas som ett ofarligt smycke, men hon blev ändå vald.
Anna Lindh hade sin egen åsikt. Hon inspirerade eftersom hon kunde hävda den utan att mista möjligheten till inflytande. Som nybliven riksdagsledamot gick hon emot partilinjen och röstade nej till Jas. Ändå kunde hon bli utrikesminister.
Hon skaffade sig respekt genom att alltid vara påläst och principfast.
Anna Lindh inspirerade oss inte främst för att hon var mamma (vem tänkte på att hon hade barn?), utan tvärtom för att hon bröt mot normen av hur en kvinna ska vara. Hon vågade ta plats, krävde respekt. Anna Lindh kunde skämta med gubbarna i storpolitiken. Inte för att hon hade kvinnlig charm, utan för att hon visat att de inte var förmer än hon.
Anna Lindhs mod gör henne till en förebild. Hon tog tydlig ställning i svåra och kontroversiella frågor. Mellanöstern, Kosovo-krisen, EMU. Försöken att reducera minnet av henne till en söt och leende blondin berövar oss Anna Lindh en gång till.
Minnesbilden av Anna är en annan. Anna i talarstolen, engagerat framlutad, med tydlig röst. Hon vill försäkra sig om att alla förstår vad hon menar.
Några veckor efter det israeliska angreppet på flyktinglägret i Jenin är salen fullsatt med palestinier som ställer hårda frågor. Anna svarar utan att höja rösten, och utan att släta över den kritik hon får.
I Missionskyrkan i Uppsala är det tjockt med folk ända upp på läktaren, och stämningen är upprörd. Det är februari 2003 och Anna ska ensam försvara regeringens inställning till ett krig mot Irak. Genom att argumentera sakligt och engagerat lyckas hon vinna respekt – och sympati.
För tjejer i min generation öppnade Anna Lindh många dörrar. Det var hoppfullt att veta att vi så småningom skulle kunna få en kvinnlig partiledare och kanske en kvinnlig statsminister.
Med tillförsikt såg vi fram emot att få verka i en rörelse som valt Anna Lindh till ordförande, att leva i ett land som gjort någon som hon till regeringschef.
Vi var stolta över Anna.
Förlusten av Anna Lindh gör socialdemokratin och Sverige fattigare. Dörren till framtiden lite smalare.