Protester med livet som insats
Det mest fascinerade med protesterna i Burma är människors mod. De vet att de riskerar livet. I går hotade juntan med repressalier. Militären kan när som helst öppna eld.
Ändå har människor anslutit sig till demonstrationerna.
I går gick över hundra tusen människor ut på gatorna i Rangoon. Minst lika många demonstrerade i andra städer.
När jag reste i Burma för några år sedan träffade jag en av de studenter som varit med i upproret 1988. När soldaterna öppnade eld träffades en kvinna bakom honom av en kula i halsen. En av hans vänner sköts i benet.
Några timmar senare greps han och fick sitta över ett år i fängelse.
Jag tror att han är med den här gången också.
På flera sätt liknar de senaste veckornas händelser det vi såg 1988. Samma stegvisa ökning av antalet demonstranter. Samma hopp. Samma militära uppladdning i kulisserna.
På andra sätt är läget helt nytt.
Förra gången var det studenter som startade upproret. Den här gången går munkarna i spetsen och juntan kan inte lättvindigt likvidera flera tusen av dem.
Förra gången fanns inte internet. En enda utländsk fotograf fanns på plats i Rangoon när blodbadet började. Den nya tekniken gör det omöjligt för juntan att agera utan att omvärlden omedelbart får veta.
En annan viktig skillnad är oppositionen. Juntan har lyckats i sin ambition att kväva NLD, det parti Aung San Suu Kyi organiserade efter 1988. Men andra delar av oppositionen är starkare nu.
”Den är bättre organiserad”, säger en aktivist som jobbat med Burmas demokratirörelse i exil i nästan 20 år. ”Jag tror att de kan ha kapaciteten att ta över efter juntan om de får chansen.”
Han nämner särskilt de etniska minoriteterna. När demokratin rasade samman på 1950-talet berodde det delvis på att de många etniska grupperna inte kunde enas om formerna för en gemensam burmesisk union. Förfallet skyndades på när Burma hamnade i kläm mellan USA och Kina i det kalla kriget. Ur askan av dessa konflikter reste sig den militärjunta som sedan 1962 har hållit Burma i ett järngrepp.
Den här gången har de etniska gruppernas ledare i exil skrivit ihop sig kring en gemensam konstitution. Arbetet avslutades för bara något år sedan.
Enigheten förutsätter förstås en legitim centralmakt. Det är kanske den viktigaste förklaringen till att juntan är så rädd för Aung San Suu Kyi. Hon har både de etniska grupperna, buddhistmunkarna och den övriga demokratirörelsen på sin sida.
De har hållit henne inlåst i mer än elva år. Ändå symboliserar hon hoppet i Burma. Hoppet, och modet att stå upp mot förtrycket, trots att själva livet står på spel.