OS är slut – låt det bli en nystart

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

0,1 procent av hushållen äger mer än 40 procent av Kinas samlade förmögenheter.

25 augusti 2008. OS är slut, och därmed sätter vi punkt för några månader av ovanligt intensiv politisk debatt om Kina. Övergreppen i Tibet, fängslade journalister, yttrandefriheten under de olympiska spelen.

Mot bakgrund av sin hantering av de mänskliga rättigheterna borde Kina antagligen inte ha fått OS, men när de nu ändå fick det erbjöds också ett gyllene tillfälle att sätta fokus på den växande stormaktens övergrepp.

Det lyckades inför OS. När spelen väl startat riktades hela världens uppmärksamhet på nytt bort från de mänskliga rättigheterna. Idrotten hamnade – helt naturligt – i förgrunden.

Propagandaseger

På flera sätt kan man också säga att den kinesiska diktaturens ledare lyckades i sina ambitioner att göra spelen till en propagandaseger för den egna politiska modellen: okontrollerad kapitalism i ekonomin och kommunistisk diktatur i politiken. Kina tog flest guldmedaljer av alla nationer, arrangemangen kring spelen flöt utan missöden. En hel värld har blivit presenterad för ett modernt land på väg uppåt och framåt.

Några få protester mot ockupationen av Tibet noterades, men slogs snabbt ned av polisen. De särskilda zoner som myndigheterna öppnat för politiska manifestationer har stått tomma. De få som vågat ansöka om tillstånd har arresterats.

Det som både Kinas statsledning och Internationella olympiska kommittén framställde som ett steg i rätt riktning, blev tvärtom ett sätt att kontrollera potentiella ”orosmoment”.

Inget har förändrats

I grunden har ingenting förändrats i Kinas politiska förtryck, och därför måste bevakningen fortsätta även efter OS. Politiker som reser till Kina måste varje gång påpeka det orimliga i övergreppen mot de mänskliga rättigheterna.

Kravet på engagemang borde gälla även de svenska företag som är verksamma i Kina. Till skillnad från många andra har företagen ett verksamt påtryckningsmedel – sina egna investeringar.

Partiet fruktar folket

I Kina är det förbjudet med fria fackföreningar, och den internationella fackföreningsrörelsen tillhör systemets hårdaste kritiker. Samtidigt ökar de sociala klyftorna dramatiskt. Enligt Boston Consulting Group äger 0,1 procent av hushållen i Kina mer än 40 procent av de samlade förmögenheterna. På stora delar av landbygden är fattigdomen fortfarande stor.

Villkoren i gruvorna och industrierna är ofta under all kritik. Varje år genomförs tusentals sociala protestaktioner mot låga löner och usel arbetsmiljö.

Detta är den stora sociala rörelsen i Kina. Det folkliga motstånd som kommunistpartiet verkligen fruktar.

När strålkastarna slocknat över ”fågelboet” är det dags för västvärldens massmedier, politiker och företag att på allvar intressera sig för den sociala process som pågår Kina.

Låt OS bli en startpunkt, inte en final.

JB