Tjuvlyssning lönar sig – se bara på Björklund
FP-ledaren använde stulet material och klarade sig
De amerikanska spionernas tjuvlyssnande på europeiska politikers telefonsamtal har skapat vågor av vrede från Berlin och Paris. Till och med i Washington har skandalen fått många att skaka på huvudet.
Från Stockholm har däremot reaktionerna varit mer förstående. Både Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt har låtit överslätande och nästan lite medkännande när de pliktskyldigt talat om behovet av regler för vad spioner ska få syssla med i vår nya informationstid.
Det rimliga är förstås att tolka det som ett tyst erkännande av Sveriges roll i avlyssningsskandalen. Regeringen vill säkert inte diskutera hur vårt land kunnat användas som bas för tjyvlyssnandet.
Men de svala svenska reaktionerna skulle faktiskt i alla fall delvis också kunna vara ett utslag av äkta kollegial förståelse för Obamas vilja att veta, utan att för den skull ta ansvar för hur kunskapen kommer fram. Både Reinfeldt och Bildt umgås i alla fall med en som verkligen måste förstå hur det känns. Deras ministerkollega, Jan Björklund.
I början av september 2006 exploderade den svenska politiken. Temperaturen var förstås redan hög, valrörelsen gick in i sitt slutskede, men avslöjandet om att Folkpartiet tagit sig in i Socialdemokraternas datorer och stulit kampanjplaner var ändå en chock. I alla fall för de flesta.
Fokusjournalisten Torbjörn Nilsson har skrivit om hur skandalen skakade Folkpartiet i sin bok ”De omänskliga” från 2010. Han skildrar en politisk kultur där resultat är det enda som räknas, och där cheferna inte frågade så noga om bara uppgifterna var tillräckligt bra.
Den bilden har bekräftats av Folkpartiets interna utredningar.
Andra tog det dock lugnare. Själv minns jag en presskonferens på Börshuset i Göteborg där Göran Persson konstaterade att Leijonborg trots allt bett om ursäkt. Några veckor senare fick han erkänna sig besegrad och folkpartiledaren blev minister.
Ändå innebar dataintrånget en kris för Folkpartiet.
En ung pressekreterare sparkades bums. En chefsstrateg lämnade jobbet för bättre avlönade sysslor. Skandalen bidrog nog också till att partiledaren, Lars Leijonborg, kunde manövreras bort fån sin post och från regeringen.
Men den enda jag kan komma ihåg som verkligen tycktes ha använt det stulna materialet, Folkpartiets skolpolitiske talesperson Jan Björklund, blånekade och klarade sig. Och han klarar sig fortfarande.
Så det är kanske inte så konstigt om Reinfeldt och Bildt har svårt att bli upprörda över att politiker låter underhuggare skaffa fram information på ohederligt vis, och sedan tvår sina händer när saken avslöjas. De ser att det fungerar, vid vartenda regeringssammanträde.