Klassiska skärgårdskrogen tvingas stänga
Rune, 82: ”Allt är borta nu”
Publicerad 2024-05-26
MÖJA. Carl Bildt, kronprinsessparet och den tidigare brittiske premiärministern John Major – alla har de varit gäster på Wikströms fisk.
I 33 år har den familjeägda restaurangen lockat folk och fä med sin pinfärska fisk och avslappnade stämning.
Men fisken i Östersjön håller på att ta slut. Det innebär även slutet för den klassiska skärgårdskrogen.
Det är mitten av maj och ön har inte riktigt vaknat ur sin vinterdvala.
I det stora huset som familjen Wikström lät bygga runt millennieskiftet för att kunna ta emot fler gäster befinner det sig i dag mest öbor som alltid äter sin lunch här.
Efter att ha vinkat av stammisen Ove (som hade både sin 50-årsskiva och sitt bröllop här) slår sig Stina Wikström ned vid ett av borden.
Hon sköter köket, serveringen och driften av restaurangen.
– Det finns flera orsaker till att vi stänger. Jag har jobbat ensam i åtta år nu, det är tufft och det finns en gräns för hur länge man orkar hålla på, säger hon.
Utfiskning hotar fiskenäringen
Till höger om henne sitter hennes pappa Rune Wikström som dagligen ger sig ut på Östersjön för att fånga fisk till gästerna.
– Pappa börjar bli gammal, han fyller 83 i juni. Av naturliga orsaker kommer han inte kunna fortsätta i samma utsträckning som han har gjort hittills. Då skulle jag behöva köpa in fisk och jag skulle bli tvungen att köpa den frusen. Jag kan inte känna någon stolthet i det. Jag kan inte lägga min själ i fisk som inte pappa har fångat. Så är det bara.
Men även om Rune skulle fortsätta jobba heltid finns det ett stort problem: Östersjöns krympande fiskbestånd.
– Jag har fiskat i hela mitt liv, sedan jag gick i skolan. När det var som mest fiskade jag på åtta, nio arter. Nu är piggvaren borta, flundran är nästan borta, strömmingen är det risigt med. Art efter art försvinner. Stortrålarna tar allt, säger Rune.
Aftonbladet har tidigare berättat om utfisket av Östersjön och att både forskare och fiskare har slagit larm om situationen.
Enligt Internationella Havsforskningsrådet, ICES, har sill- och strömmingsbeståndet i centrala Östersjön minskat med hela 80 procent på 40 år.
Fiskare sedan generationer
Stängningen av Wikströms klassiska krog illustrerar tydligt hur konsekvenserna sprider sig i leden.
– De senaste 20 åren har det varit en ständig nedgång och det har aldrig gått upp igen. Fiskegränsen har flyttats ut men det spelar ingen roll eftersom att trålarna tar upp mer än vad Östersjön producerar. Så mycket strömming tar det småskuttare som jag och mina kompisar åratal att få ihop.
Familjen Wikström har varit fiskare på Möja så länge någon kan minnas, kanske ända sedan medeltiden.
Rune är född i vardagsrummet i ett av husen nedanför restaurangen, och här vill han dö.
I sin gamla skepparmössa som blivit grå av väder och vind framstår han som ett med ön.
Han förklarar att skepparmössan är den andra han någonsin ägt och att den grånande färgen kan förklaras med hans vänner fåglarna.
Känner fåglarna
– Eftersom att jag har fiskat här i över 70 år har fåglarna lärt sig att inte vara rädda för mig. De följer med mig ut på Östersjön och sitter på ruffen. Då och då sätter det sig en trut på huvet. När jag sitter och rensar brukar jag sticka upp en och annan bit till honom.
När vi promenerar ned till Kajsa, båten som Rune har fiskat från sedan 1963, pekar han mot ladorna längs grusvägarna och berättar att det brukade finnas boskap här förr i tiden.
– Allt är borta nu. Saker försvinner en efter en. Det känns tråkigt, och inte så lite tråkigt heller.
Nere vid bryggan får Rune syn på en mås som har fastnat i ett nät. Varsamt men bestämt lossar han vingen och håller fågeln i ett vant grepp medan fotografen tar ett par bilder.
Rune befriar måsen som flyger iväg med vacklande vingtag.
– Aj, aj, aj. Det verkar inte vara helt bra med vingen.
Han tittar bekymrat efter den.
Hans omsorg för skärgården sträcker sig till alla arter som lever här, och trots att restaurangen går i graven är fisket en livsstil han vägrar att ge upp.
Avslutar med familjebröllop
– Jag kommer absolut inte sluta fiska. Det är en inre kraft som driver en. Jag håller på tills jag stupar.
Uppe på restaurangen suckar Stina kärleksfullt åt sin pappa.
– Han lever lite i det förgångna. Han vill inte acceptera att fisken tar slut och att åldern kanske kräver att man tar det lite lugnt, säger hon.
Stina, som har många år kvar till pensionen, ser å sin sida fram emot sitt nya jobb på Waxholmsbåtarna och att kunna ägna sig åt hobbies, barn och barnbarn.
Men innan portarna stänger för gott ska restaurangen firas av med en stor baluns.
Den sista fisken som serveras på krogen kommer att bli Stinas dotter Matildas bröllopsmiddag.
– Vi kommer att samlas här hela släkten för en sista middag och fest på restaurangen. Det kommer att bli bra det här.