Trots kristider – svenskarna öppnar plånboken
Publicerad 2022-12-11
Hur står det till med viljan och förmågan att öppna plånboken för välgörande ändamål i slutet av ett år präglat av kris?
Ganska gott visar en rundringning till landets största välgörenhetsorganisationer.
– Det finns en fantastisk givarvilja trots det ekonomiska läge som många befinner sig i. Kanske för att det finns en förståelse för de enorma behoven, säger Jessica Zimmerman, chef för privat insamling hos Unicef Sverige.
Organisationen har hittills noterat en ökning med 30 procent i antalet gåvor jämfört med den här tiden i fjol. Däremot är snittgåvan som varje individ ger aningen lägre.
För många välgörenhetsorganisationer är julen den absolut viktigaste tiden att både samla in pengagåvor och rekrytera nya fasta givare. Och trots att inflation, skyhöga elräkningar och dyra matpriser har dominerat nyhetsrapporteringen det här året tycks inte viljan att ge ha minskat nämnvärt – snarare tvärtom.
– Vi har inte sett någon jättestor avmattning av givarviljan under år av ekonomisk oro och kris. Den är densamma eller till och med ökar och vår bedömning är att det är då det blir mer påtagligt för folk att andra människor behöver hjälp, säger Malin Barnö, chef för marknadsenheten på svenska Röda Korset.
Ukraina engagerar
December har kulturellt blivit något av en givarmånad, där vi inte bara handlar julklappar till oss själva utan också bryr oss om andras väl och ve. Att Röda Korsets julkampanj ser ut att trumfa fjolårets förklaras delvis med ”Ukrainaeffekten”.
– Jämfört med förra året är insamlingen från företag mycket högre och även från allmänheten går den lite bättre. Folk är fortfarande väldigt engagerade i att hjälpa människor i Ukraina och även ukrainska flyktingar i Sverige, säger Malin Barnö.
Även hos Stockholms Stadsmission upplever man att engagemanget och givarviljan fortsatt är stark, inte minst bland företag, men höjer ett varningens finger inför 2023.
– Det har varit så tidigare i Sverige, att när krisen och lågkonjunkturen kommer då ställer samhället upp och och då visar man sin generositet som medmänniska. Men det är en kris som drabbar alla och eftersom vår verksamhet är beroende av privatpersoner som månadsgivare så följer vi utvecklingen noga, säger Åsa Paborn, direktor på Stockholm Stadsmission.
Oro inför 2023
I branschorganisationen Giva Sveriges lägesrapport för november syns ännu ingen avmattning i givandet. Men det finns en oro inför det kommande året, både vad det gäller offentlig finansiering och hur givandet kommer att utveckla sig.
Förutom minskade intäkter påverkas organisationerna själva av inflationen och ökade kostnader samtidigt som hjälpbehoven ser ut att bli rekordstora. Kriget i Ukraina har gjort att fler än någonsin är på flykt, klimatförändringarna leder till torka och dåliga skördar, Afrikas horn står på gränsen till svält och en global hungerkatastrof som påskyndas av kriget i Ukraina är bara några av orosmolnen inför 2023.
Lojala givare
2021 skänkte privatpersoner i Sverige över 9,3 miljarder till välgörande organisationer med 90-konto visar statistik från Svensk Insamlingskontroll.
– Svenskarna är ett väldigt generöst folk och som barnrättsorganisation har vi många lojala givare som har stöttat oss länge och det bidrar med en långsiktighet, säger Nathalie Piehl, insamlings- och kommunikationschef på Plan International Sverige.
– Dock börjar vi ändå se vissa tendenser till att människor har fått det tuffare privatekonomiskt. Det är fler som hör av sig och berättar att de har utmaningar med sitt givande, och då försöker vi tillmötesgå de behoven genom att sänka nivån eller kanske pausa givandet en tid, säger hon.
Konkurrerande behov
Var svenskar väljer att placera sina donationer varierar, men det finns en tydlig koppling mellan givarviljan och hur mycket uppmärksamhet en kris eller katastrof får medialt.
För Stockholm Stadsmission, som bedriver verksamheter för människor i hemlöshet och missbruk, kan en internationell katastrof stjäla fokus från mer närliggande behov.
– När kriget bröt ut i Ukraina märkte vi att givandet riktades mot internationella krisorganisationer. Under pandemin däremot såg man sig omkring i sitt lokala samhälle och fokuserade på mer närbelägna behov som ensamhet, social nöd, isolerade äldre och psykisk ohälsa. Det man ser omkring sig vill man bidra till, säger Åsa Paborn.