”En raffinerad form av lågstadiemobbing”

Daniel Pernikliski om hur den forne arbetsgivaren kan fortsätta att sparka samma person, om och om igen

Förställ dig att du ska gå på en fest i ett skede i livet då du är osäker på dig själv.

Kanske har du blivit dumpad av din partner och känner dig ful och misslyckad och vet inte hur du ska föra dig eller vad du ska ha på dig.

Men så blir du uppmuntrad av någon vars åsikt verkligen betyder något, som väljer ut något snyggt plagg och säger att du är fin och bra och kommer att göra succé på festen.

Och innan du går får du en klapp på ryggen, tillsammans med orden: ”Det kommer att gå jättebra, lycka till!”.

På festen är det något som inte känns riktigt rätt. Folk ler visserligen och tar dig i hand, men i deras leenden finns något som inte är vänligt och du får en känsla av att folk fnissar åt dig när du tittar bort.

Du går på toaletten för att se till att klädseln sitter rätt och på vägen ut vänder du dig om en sista gång och ser då i spegeln att det sitter någonting på ryggen.

Det visar sig vara ett papper, fäst med en tejpbit, där det står: ”Jag är värdelös och ful som stryk”.

Idag skriver Aftonbladet om hur arbetsgivare, efter ett skräddarsytt kodsystem för de invigda, där ”bra” egentligen betyder ”dåligt”, utformar sina uteslutande positiva arbetsgivarintyg.

De låter den arbetslöse leva i tron om att den fått goda vitsord, medan de som rekryterar på nya arbetsplatser förstår koderna och ser vad det egentligen står.

Att ett kodat betygsystem har utformats, därför att folk är för fega för att säga vad de egentligen tycker, är så sorgligt att man vill börja gråta.

Det är en något mer raffinerad form av lågstadiemobbing och en sadistisk lek, där den forne arbetsgivaren kan fortsätta att sparka samma person, om och om igen.

Som en förbannelse.