Paso Robles får mig att vilja byta adress
Det är inte förrän vi är i höjd med Michael Jacksons gamla Neverland som vilopulsen äntligen når hälsosamma nivåer.
Från Santa Ynezdalen kör vi sedan de slingriga vägarna via Santa Margarita upp mot Paso Robles grönskande vindistrikt.
Det är så här en minisemester ska vara.
Los Angeles må vara en av världens skönaste storstäder men ibland måste man bara bort.
Akut blir det när det känns som om allt bara är bilar, bilar, bilar, köer från helvetet och det inte går att ha en konversation utan att någon måste orera om vilken film som spelat in mest pengar på biograferna under den gångna helgen.
Lilla Paso Robles med runt 30 000 invånare är LA:s motsats.
Här är trafiken lika gles som i Pyongyang och kunskapen om filmstjärnor hälsosamt låg.
Det är möjligt att det skulle gå mig på nerverna efter ett tag, men just nu, under knappt tre dagar i början av juni, är det precis vad som krävs för att ladda batterierna.
Det blir ett par långa sovmorgnar, brunch på ett rustikt diner, följt av botaniserande bland zinfandels, cabernets, syrahs och sauvignon blancs.
På en gård strax väster om Pasos stadskärna, precis där vägen börjar slingra sig uppför de mjuka kullarna, jobbar Sandy.
Hon och hennes make flyttade hit för sju år sedan, köpte en farm med flera hektar mark mitt emellan grannar som har hästar, kossor, grisar, getter och - lamadjur.
Efter 20 år som sjuksköterska i San Diego hade hon tänkt pensionera sig.
Men tillvaron blev lite för lugn.
- Därför står jag här fyra dagar i veckan och pratar vin med folk som kommer från hela världen, säger hon
Magiskt är det på Calcareous. Vingården ligger högst upp på en bergstopp med 360 graders panoramautsikt över hela Paso.
I baren står Carl, en köpenhamnare som när han föll för en amerikanska först flyttade till grönsaksdistriktet utanför Fresno. Via ett servitörsjobb i Morro Bay har han hamnat här och det han i dag inte kan om lokala viner är inte värt att veta.
När vi dukat upp picknick i gräset och han kommer ut med en flaska viognier blir vi stående och beundrar utsikten.
Det är sen eftermiddag och solen är på väg ner över kullarna.
Det enda som hörs är fågelkvitter.
- Sen jag kom hit har jag aldrig längtat hem, säger Carl.
En sån här dag är jag också beredd att byta adress.