Grunge-Kurt Cobain kom och förstörde allt
NEW YORK. Mickey Rourke kanske har rätt.
Det var festligt och underbart.
Sen kom pussyn Kurt Cobain och förstörde allting.
Det är en av de mest minnesvärda scenerna i fantastiska ”The Wrestler”.
Mickey Rourkes bedagade brottare har lyckats lura med sig Marisa Tomeis minst lika bedagade strippa på en eftermiddagsöl på sädig bar i downtown Elizabeth – en av södra New Jerseys mer illaluktande avföringshögar till städer .
Plötsligt ljuder Ratts såsiga ”Round and round” (fråga mig inte varför jag känner igen den...) i högtalarna och Rourke börjar ta några klumpiga danssteg.
– Ah, säger han, 80-talet. Vilken underbar musik dom gjorde då. Sen var den där pussyn Cobain tvungen att komma och förstöra allting.
Ha!
Själv tyckte jag förstås precis tvärtom på den tiden.
När grunge-banden tog över scenen från trikåjönsarna vann intelligensen och allvaret enligt min mening över enfalden och smaklösheten.
I dag vet jag dock inte vad som i så fall var så bra med det.
Mötley Crue, Guns N’ Roses, Poison, LA Guns och just Ratt var för all del rätt korkade och rätt smaklösa, men än sen då? Det ska väl rock’n’roll vara. Och de hade humor, de hade roligt och de hade förmågan att bjuda sin publik på partystämning och underhållning och en typ
av glittrig eskapism som kan vara värd mer än aldrig så raffinerade djupsinnigheter.
Sen fick vi skramligt svårmod av grunge-Kurt och tyckte det var så intressant, men roligt hade vi fanimig inte.
Kontenta: Ibland är det bara av avdankade brottare man får höra sanningen.
Det gick väl sisådär med Peter Stormares Broadway-debut.
New York Times recension hade kunnat vara skriven av en Annika Flynner som just fått nya Moneybrother med posten – så brutalt slaktades ”Hedda Gabler”.
Stormare verkar dock inte vara typen som gräver ner sig för att recensenter är sadistiska . Han lär ta revansch inom kort.
Säg inget till Elaine, men det händer att jag äter på andra krogar än den legendariska vid 88: e gatan, och nu ber jag att å det varmaste få rekommendera Veritas på 20:e gatan.
Det kostar, men man får ren poesi på tallriken.
Man måste inte gilla amerikansk fotboll, morgondagens Super Bowl är ändå ett måste för den som vill veta vad USA är för nånting.