Robyn har nog gjort 2000-talets bästa pop
ORLANDO. Trampar omkring på en golfbana i Florida och kommer fram till att Robyns ”Dancing on my own” antagligen är hela 2000-talets bästa poplåt.
Det vidimeras en gång för alla med Karen Elsons deppiga indie-version.
Jotack, jag vet. Att skicka mig på golf är som att ta med sig vegetarianen på älgjakt – och be honom eller henne utföra styckningen.
Men om det inte vore för att de börjar spela så tidigt om morgnarna, och för att man med obligatoriskt munskydd i centrala Floridas skoningslösa solsken får en jävligt komisk bränna, skulle jag faktiskt inte klaga.
Omgivningarna är rasande granna i all sin välkrattade opulens, New Yorks bitande kyla går för några dagar inte ens att föreställa sig och jag får tid att tänka på Robyn.
Nej, jag är ingen sur rocktaliban
Nej och nej och nej, jag är inte en sådan sur rocktaliban som tycker om glittriga sånger först när någon knarrig vispoet fått bearbeta dem – lex Ryan Adams och Taylor Swift. Hon var fan i mig lysande långt innan han kom och tatuerade hennes sånger med förmenta rockmotiv – och ”Dancing on my own” är med sitt mördande sväng, sina knivskarpa melodislingor, sin läckert dekorerade panoramavy till ljudbild och sin emotionella svärta en sagolik femplus-låt redan i originaltappning, tveklöst värd sin status som internationell smash hit av den sort hela New York dansar till på tunnelbaneperrongerna efter oförglömliga shower på Madison Square Garden.
Föremålet för åtrån dyker upp med en annan
Alltså: Jag hävdar absolut inte att Indie-trubaduren Karen Elson, ett av 60 namn på den februarilista som pumpar oavbrutet i mina lurar i Florida, gör den bättre i avskalad, nedtonad, deppig lo fi-form. Men hon understryker, eller kanske snarare påminner om, just det drabbande och berörande i den smärtfyllda texten. Få popsånger i modern tid, eller någon tid, har bättre fångat den avvisades och övergivnas blues i mörkret på klubben när föremålet för åtrån dyker upp med en annan – och vem av oss vet inte exakt hur det känns i det ögonblicket?
Så någonstans vid femtonde hålet på Lake Nona-banan slår jag fast att, jo, ”Dancing on my own” är 2000-talets bästa dänga, eller åtminstone uppe där med de allra bästa Daft Punk, Jay-Z, Outkast, Beyonce, Eminem och några få till gett oss.
Och tycker du den analysen är helt nipprig får jag väl ropa som de gör här när de sprider bollarna i fel riktning:
Fore!
ORSAKER TILL EXTAS
Judas and the Black Messiah (Film)
Att Daniel Kaluuya ska ha en Oscar för sin rollgestaltning av Fred Hampton är lika givet som…ja, det mest givna du kan tänka dig.
Öppna biografer och publik på idrott i New York (Nyhet)
Vi törs knappt tro det, men hos oss tycks det gå åt rätt håll.
Daft Punk – Within (Albumspår)
Långtifrån bäst i katalogen kanske, men det var den jag hade i bilen när jag tog sista farvälet av Kristian Gidlund och den kommer därför alltid vara en av de mest monumentala i mitt liv. Tack för allt.