Chuck Berry var rock’n’roll
”Chuckens” stilbildande showmanship kan ingen någonsin ta ifrån honom
”Johnny B Goode”. ”Maybellene”. ”Roll over Beethoven”.
Chuck Berry var rock’n’roll.
Diskussionerna om vem som var först och viktigast för att göra rock till rock har levt nästan lika länge som rocken själv. En del håller på Jerry Lee Lewis, andra på Elvis. När Aftonbladets musikredaktion 1999 under ett års tid listade 1900-talets 50 viktigaste artister växte irritationen bland läsarna för varje vecka som vi inte hade med Chuck Berry, och när det stod klart att ”Chucken” – som Jerry Williams kallar honom – inte ens var med på listan blev det ett smärre ramaskri.
50 artister är försvinnande få, och i vår ambition att täcka in hela pophistorien hade vi bestämt att den ofrånkomlige Elvis och Little Richard, självutnämnd ”arkitekt av rock’n’roll”, ensamma fick representera rockens pionjärera på 50-talet. Elvis är Elvis och av 50-talets rockkungar kändes den extravaganta påfågeln Richard Wayne Penniman mest intressant som artist.
Men vi borde givetvis ha vikt en plats åt Charles Edward Anderson Berry från St Louis, Missouri också. För jag behöver ju bara gå till mig själv. När jag tänker på ordet rock’n’roll är det Chuck Berry som dyker upp på näthinnan. Det är det inledande riffet till ”Johnny B Goode” som jag hör inne i huvudet. När jag var liten på 70-talet var 50-talets rocklegendarer fortfarande högst närvarande och ”Johnny B Goode”, ”Maybellene”, ”You never can tell”, ”No particular place to go” hörde till den allra första rock’n’roll jag utsattes för.
Chuck Berrys inflytande på rockmusiken går inte att överskatta. The Beatles gjorde tidigt covers på ”Rock and roll music” och ”Roll over Beethoven”. Rolling Stones debutsingel var en version av Berrys ”Come on” och på första albumet finns en enorm tolkning av hans ”Carol”.
Och säg det rockband med ambitioner att svänga som inte någon gång har försökt sig på ”Johnny B Goode”.
Chuck Berry föddes 1926 i en medelklassfamilj och blev tidigt intresserad av musik. Han gjorde sina första uppträdanden redan under high school-åren på 40-talet, inspirerad framför allt av jump blues-musikern Louis Jordan. ”Jag ville sjunga som Nat King Cole, med texter i samma stil som Louis Jordan, samma sorts sväng som Benny Goodman och Muddy Waters själ” har Berry berättat.
Bland annat på grund av diverse trubbel med rättvisan – Berry blev i tonåren gripen för rån och skickad till ungdomsvårdsskola – kom karriären inte i gång på allvar förrän han i mitten av 50-talet reste till Chicago och fick kontakt med blueslegenden Muddy Waters som hjälpte honom vidare till klassiska skivbolaget Chess. 1955 gavs Berry chans att spela in ”Maybellene”, en r’n’b-twist på en countrylåt från 30-talet med Bob Wills and his Texas Playboys som hette ”Ida Red”.
Crossoversoundet i ”Maybellene” gjorde singeln till en stor hit hos både den svarta och vita publiken och den ekonomiskt sinnade Berry började snart skriva egna låtar i samma anda.
Han var en både innovativ och underhållande gitarrist som fick till ett unikt och egendomligt svårkopierat ”häng” i svänget – Keith Richards har byggt en hel karriär på att försöka ta det vidare – och Berry insåg dessutom värdet av att berätta en god historia. Han hade nästan hunnit fylla 30 när han slog igenom men mindes väl hur det var att vara tonåring och lyckades konstruera texter som inte bara vara roliga och fräcka utan även väldigt lätta att känna igen sig i för hans unga fans.
Lyssna på låtar som ”School days”, ”Sweet little sixteen”, ”You never can tell” och inte minst ”Johnny B Goode”. Det är briljant formulerade historier, som dessutom satte idéer i skallen på miljontals tonåringar om ett vildare, roligare liv långt bortom medelklassens prydliga radhusidyll.
Det var musik som inte bara tog den svarta r’n’b-scenens råa, sexuella sväng till en betydligt bredare publik. Chuck Berry lyckades dessutom göra den tidiga rocken om inte intellektuell så åtminstone lite smartare. När han berättade för världen att rock’n’roll var här för att ta över var det med orden ”Roll over Beethoven and tell Tschaikowsky the news”.
Med sin berömda ”duck walk” utvecklade han även gitarristens roll som scenentertainer, och öppnade dörren för till exempel en sprattlande spektakelmakare som Angus Young i AC/DC.
Människan Chuck Berry var kanske inte lika genialisk som artisten. I början av 60-talet satt han nästan två år i fängelse för att ha haft sex med en fjortonårig servitris. Och när hitsen några år senare började sina gjorde han sig ökänd för sitt allt mer humörstyrda och inte sällan rent arroganta beteende.
I sin ambition att håva in så stor del av gaget som möjligt själv gjorde Berry till rutin på turnéerna att använda lokala kompband som aldrig fick repetera med Berry innan gigen utan förväntades kunna låtarna när stjärnan dök upp.
Jag bevittnade detta under några turnésvängar i Sverige med konsertpaketet ”Legends of rock’n’roll”, ihop med Little Richard och Jerry Lee Lewis, så sent som på 00-talet. Berry körde själv bil ända fram till scenen, klev upp med en inte sällan måttligt stämd gitarr och bara rullade i gång. Musikerna fick haka på efter bästa förmåga. Det var i ärlighetens namn sällan odödligt men det var ju Chuck Berry, och för många räckte det mer än väl.
Förutom ”My ding-a-ling”, en rätt jönsig låt om snoppen som blev en mindre hit 1973, levde Berry på den sortens nostalgimättade greatest hits-turnéer ända fram till sin död.
Ryktena om Berrys sviktande hälsa hade florerat i flera år, och härom året skrevs det om några spelningar i Danmark där han var i så risig form att publiken fick sina pengar tillbaka.
Men i höstas kom det oväntade beskedet att Berry de facto hade spelat in ett helt nytt album, ”Chuck”, hans första sedan 1979. Den skivan väntas dyka upp senare i år, och möjligen ska vi inte förvänta oss några storverk.
Men alla klassikerna, riffen, poesin och ”Chuckens” stilbildande showmanship kan ingen någonsin ta ifrån honom.
Han var, och kommer alltid att förbli, sinnebilden för klassisk rock’n’roll.