Kanske lika bra att han inte kommer
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Eminem ställer in.
Han har tydligen brunnit upp.
Jättekonserten på Ullevi blir inte av.
Det kanske var lika bra.
Eminem är utbränd.
När popartister ställer in konserter eller turnéer på kort varsel brukar "utbrändhet", "utmattning" och "halsfluss" vara vackra omskrivningar för "dålig biljettförsäljning" eller "tillfälligt avbrott på grund av en alldeles för stor drogkonsumtion".
Men det som, i skrivande stund, gör det svårt att göra sig lustig över Eminems "inställning" är dagens korta pressmeddelande. Rapparens tillstånd kompliceras tydligen av "other medical issues".
Marshall Mathers kan ha drabbats av nåt värre än den mystiska influensan som främst smittar etablerade hiphopartister så fort det står Sverige i almanackan - med följden att konserten ställs in, flyttas fram eller inte blir av över huvud taget.
Men frågan är - missar fansen nåt?
Jag såg premiären av The Anger Management Tour 2005 i Chicago för drygt en månad sen. Jag såg en lång och storslagen och bitvis briljant hiphoporgie där mängder av prominenta gästartister hade fest på och bakom scenen under Lil Jons och 50 Cents spelningar.
Jag såg också en Eminem utan energi, som tappade rytmen under låtarnas mest intensiva ordutbrott, som av ren lättja lät förinspelade band eller publiken sjunga flera partier och refränger...
Tror någon på allvar att samma konsert skulle ha blivit bättre på Ullevi i Göteborg? Utan förbandet Lil Jon? Inför halvtomma läktare? Ryktet säger att den svenska biljettförsäljningen har varit medioker, åtminstone med tanke på Ullevis kapacitet.
Därmed är allt, sorgligt nog, status quo igen. De stora arenorna är fortfarande reserverade för samma gamla och uppenbarligen fridlysta rock- och popartister som alltid.
Och oavsett hur fantastiska eller påfrestande spektakel dessa artister kommer att presentera framöver är listan så väntad, uttjatad och befriad från överraskningar att människor med minsta intresse för popmusikens utveckling och återväxt de senaste 20 åren brukar somna innan den är färdig.
Bruce Springsteen.
U2.
Madonna.
Paul McCartney.
Robert Wells.
Rolling Stonezzzz...
(Ljudet av att journalistens huvud träffar tangentbordet.)