Lokaltidningarna fantiserar om Zäta och Emma i Detroit
DETROIT. Henrik Zetterberg och Emma Andersson är Sveriges Beckham och Posh.
Det visste ni kanske inte, men den bilden har de i alla fall i Detroit.
Jag råkar ha hamnat i Detroit igen – för femte gången på en dryg månad.
Det är lätt hänt när man bevakar slutspelshockey i Nordamerika – Detroit blir då vad tonartshöjningar är för de som skrev låtarna ni hörde från Belgrad igår kväll.
Omöjligt att undvika.
Läsare med fäbless för musikhistoria kanske tycker det låter avundsvärt; det är ju ändå den mytomspunnet råbarkade plats Stooges, MC5, Aretha Franklin, Four Tops, Marvin Gaye, Stevie Wonder, White Stripes och inte minst Ted Nugent alla kallat hem.
Men om man bortser från att Electronic Movement Festival pågår just denna helg är Detroit numer bara trist. Fult. Öde.
Kanske är det därför, som kompensation, de har så livlig fantasi i lokaltidningarna.
Det är där det står att Henrik Zetterberg och Emma Andersson är Sveriges svar på Beckham och Posh.
Hm, liksom.
Det är klart, på vissa sätt går det att se ”Zäta” som Detroit Red Wings egen David Beckham. Han är minst lika bra på det han gör och han har måhända ett intresse för kläder som särskiljer honom från den genomsnittlige idrottsmannen.
Och anstränger man sig riktigt hårt kanske man kan hitta en och annan likhet mellan Emma och Victoria också. De är kända, vackra och har spelat in skivor.
Men medan the Beckhams älskar att stå mitt i manegen söker ju Henrik och Emma uppmärksamhet med ungefär samma iver som maffiabossar gör det, så att jämställa de paren är ungefär som att jämställa Detroit med Las Vegas för att det råkar finnas elektricitet på båda ställena.
Å andra sidan: Om den tanken kan skänka Detroit lite inbillad lyster så ska inte jag stå i vägen.
Har inte hunnit se Indiana Jones-filmen, men roas åt den hysteri som uppstått.
För det är inga kids som febrar över den här äventyrsfilmen – det har gått nästan tjugo år sedan Harrison Ford senast lät sin piska vina och ingen under 25 har en aning vad all ”fuzz” handlar om.
I huvudsak är det män –
eller pojkar om ni hellre vill det – som hoppar jämfota över att få följa den djärve arkeologen på nya pojkboksäventyr.
Lite rart.
Nästan alla band som är bra är också trevliga, i alla fall i det här landet, så det förvånar inte alls att Old 97’s lyckats göra en så lysande liten cd.
”Blame it on gravity” heter den och bör inhandlas nu.