Roger Moore skämtade friskt med James Bond-regissören

Jan-Olov Andersson

Det har gått 37 år.

Men jag minns det, nästan, som i går.

Det är ju inte varje dag som man hänger på en James Bond-inspelning.

Med en Roger Moore på allra bästa skämthumör, så att han höll på att driva regissören till vansinne. Men också en djupt empatisk filmstjärna, när stuntmannen blev skadad.

Han må ha gjort flest (sju) James Bond-filmer, men det ska sägas direkt:
Roger Moore är inte min agent 007.

Inte bara det att jag växte upp med den första James Bond, Sean Connery. Jag föredrog också absolut hans tuffare stil framför Roger Moores agent som i mitt tycke spelade rollen med aningen för mycket glimt i ögat.

Men tillhör man den generation som har vuxit upp med James Bond, med Ian Fleming-böckerna och alla filmerna, så har man inför varje premiär ändå känt något alldeles speciellt pirr i kroppen, vem som än har spelat huvudrollen.

Yngre generationer känner det förmodligen när de hör Star Wars-temat.
När jag och några andra journalister för alla dessa år sedan blev utkörda till Pinewood-studion utanför London och en heldag på inspelningen av ”Ur dödlig synvinkel”, hade man automatiskt John Barrys (1933-2011) klassiska Bond-tema ringande i huvudet.

Väl på plats fick vi intervjua Bond-brudarna Carole Bouquet och Lynn Holly-Johnson och Bond-skurken Julian Glover och, sist av allt, Roger Moore.

Han var då drygt 53 år och jag minns att jag tyckte att han såg så ung ut för att vara så jäkla gammal.

”Förbaskat trevlig”

Det är sådant man tyckte när man själv bara var 25 år.
Han var, hur som helst, förbaskat trevlig, vi fick ganska lång tid med honom och även om han, precis som när han spelade James Bond, gärna drog till med skämtsamma repliker hellre än djupsinniga svar, så var vi journalister överlyckliga.

Herregud, det var ju nästan som att vi själva var med i en James Bond-film.

För sedan tog vi plats i studion.

Scenen utspelades i ett kloster som låg högt upp på en klippa på en grekisk ö. James Bond och skurken Aristotle Kristatos (Julian Glover) slogs om någonting, strunt samma vad, något högteknologiskt vapen som kunde spränga världen i bitar, antagligen.

Exteriörerna hade tidigare spelats in i klosterkomplexet Meteora på grekiska fastlandet.

Interiörerna var alltså uppbyggda i studion.

Roger Moore och Julian Glover skulle slåss med varsin treudd.
Det är ett slags ljuster eller spjut med tre parallella spetsar eller blad. Det användes dels som fiskeredskap, men i det här sammanhanget påminde det mer om de vapen som användes av romerska gladiatorer.

Någon timme höll de på och fäktades i luften mot varandra.
Tagning efter tagning. Byte av kameravinklar och ny ljussättning. Många pauser och Roger Moore tyckte allt gick för långsamt. Han tog från en stor fruktskål som stod bakom kulisserna och bjöd oss journalister och småpratade med oss när inget annat hände.

Till sist började han skämtsamt kasta äpplen på Julian Glover. Han skrattade lätt ansträngt.

När Roger Moore kastade äpplen på regissören John Glen, debutant i Bond-sammanhang, blev stämningen lite mer ansträngd. Ögonen blev mörka, men inför Roger Moores avväpnande leende kunde han inte göra annat än att spela med i spelet. Han vågade kanske inte annat, heller. I James Bonds värld är regissörer mer lättutbytta än stjärnan själv…
När sedan två stuntmän skulle göra samma scener mer på allvar, gå in i ordentlig närkamp, var det kanske inte alldeles självklart att vi ville vara kvar.

Vita tröjan färgades av blod

Men vi stannade. Roger Moore också. Och vid kanske tredje tagningen hände något som inte ska hända. De vassa spetsarna på treudden trängde genom skyddsdräkten. Vi såg hur den vita tröjan snabbt färgades röd, av blod.

Blixtsnabbt fanns det läkare på plats. Så småningom fick vi veta att det inte var någon fara med stuntmannen.
Blixtsnabbt var också Roger Moore framme och pratade med stuntmannen och kollade hur det hade gått.
Bakom skämtlynnet, fanns också ett allvar och en empati, nu var det allvar. Vi journalister kördes ut, Roger Moore stannade kvar med den skadade stuntmannen.

Jag blev inte förvånad över att han sedan under många år jobbade för UNICEF. De kunde väl knappast ha fått en bättre goodwillambassadör. En person som förenade engagemang med pr-sinne. Och som hela världen dessutom visste vem han var.