”Paradise hotel” – en bordell i exotisk miljö
Karolina Fjellborg om en tragisk återkomst
I kväll är ”Paradise hotel” tillbaka.
Men vi som hade hoppats på någon form av raffinerat intrigerande kan känna oss blåsta.
För hotellet anno 2009 känns mest tragiskt, trasigt och äckligt – som en bordell i exotisk miljö.
Jag är, rent generellt, en vän av fulsåpan.
Visst är den ofta ganska hjärndöd, men dess dumhet kan vara väldigt underhållande – och smittar knappast av sig på en som tittare. (Så länge den inte är det enda man matar sitt huvud med, vill säga.)
Och efter över ett decennium av överexponerade dokusåpakändisar, krigsrubriker och fylleskandaler är jag övertygad om att folk som ställer upp vet vad de ger sin in på, och därför får ta ansvar för sina egna handlingar.
Ändå känner jag mig skeptisk, på riktigt, till nylanseringen av ”Paradise hotel”, som har premiär i TV 6 i kväll.
I skrivande stund har jag nämligen precis sett det första avsnittet. Och det lämnade en ovanligt fadd, nästan smutsig, eftersmak.
Jag var faktiskt inte beredd på att, knappt en halvtimme in i säsongen, redan få höra hur en av karlarna låter när det går för honom.
Men det var alltså precis vad jag fick göra.
För till skillnad från hur det var i ”Big brothers” barndom – då folk som faktiskt tyckte om varandra gjorde sitt yttersta för att vänta med att, så att säga, förenas fysiskt tills de kom ut ur huset – så har gänget i ”Paradise hotel” uppenbarligen checkat in på hotellet med avsikten att ligga med någon. Vem fan som helst förmodligen, så länge det fångas av en kamera.
Det här är nämligen människor som är unga nog att ha vuxit upp med dokusåpor, och de vet exakt vad som förväntas av dem. De är medvetna om kamerorna i alla lägen, poserar nästan slentrianmässigt, har packat väskorna fulla med kläder som de tror att de ser heta ut ur alla vinklar i – och verkar dessutom ha programmerat sig själva till att bli dödskåta redan första kvällen.
Och TV6 har förstås varit omtänksamma och laddat med kondomer på rummen och sprit både högt och lågt.
Hur omtänksamma de har varit genom att casta den notoriske brottslingen Svartenbrandts 19-åriga dotter – som är den som går ut hårdast, och uttalat gör det som en hämnd på sin pappa – kan man också diskutera.
Jag är visserligen ingen psykolog – men känner mig tveksam till att det var etiskt helt klockrent.