Är låten klar bara för att den är inspelad?
Håkan Steen om att förändra musiken i efterhand
När är musik färdig? Vem bestämmer det?
Tanken börjar svindla när jag läser att Saint Etienne ger ut en ny version av sin genombrottsplatta ”Foxbase Alpha”. Givetvis döpt till ”Foxbase Beta”.
Det är visserligen bara en limiterad utgåva, och det handlar om att den brittiska estetpoptrion har lagt sitt mest klassiska album i händerna på remixaren Richard X, för att ge klassikern från 90-talet en modern electrobehandling.
Men denna lilla nyhet sätter igång tankarna. Ingår det möjligen även i planen att så småningom släppa en ”definitiv” version av plattan under namnet ”Foxbase”? I så fall, kommer Saint Etienne sedan att fortsätta finputsa på albumet genom att ge ut uppdateringar via sin sajt? ”Foxbase 2.0”?
Kanske inte. Men vem bestämde egentligen att en låt eller skiva är klar bara för att den kommer ut?
Inte minst i dansmusikvärlden har man ifrågasatt det här länge, vare sig remix eller sampling är speciellt nya begrepp.
Men där handlar det i regel om att en låt remixas direkt när den är ny eller att någon tar bitar av andras musik och fogar ihop till något eget.
Att artister kontinuerligt fortsätter att utveckla sina egna låtar sedan de har släppt dem på skiva är mer ovanligt.
Det händer att folk gör nyinspelningar, men ofta många år senare och på ett sätt som skiljer sig marginellt från originalen och därmed blir poänglöst.
Betydligt färre arrangerar om sina låtar, ändrar ackord, byter ut och lägger till verser. Det finns något förbjudet kring det, och till stor del handlar det om att man inte vill göra sin publik besviken, att man inte vill slå hål på något som folk har lärt sig att tycka om på ett visst sätt.
De få som faktiskt försöker, som Bob Dylan, får mest skit för det. ”Frasera som på skivan, gubbe!”
Men det är inte svårt att föreställa sig att ganska många artister åker runt och sjunger trettio år gamla textrader som de egentligen skäms för. Inget konstigt med det, man blir ju äldre och ser på världen med nya ögon.
Jag tror att en mindre respektfull syn på sin egen gärning kunde vara stimulerande för många artister, och även deras publik.
Tänk er till exempel en vacker kväll på Way Out West med Håkan Hellström i ”Tro och tvivel”. Plötsligt, out of the blue, stannar han upp, säger något, och så kommer en helt ny vers om Karl-Johan och Lena och hur det gick sedan.
Hos någon som Håkan skulle ett sånt tilltag kunna bli ren magi. Och visst är ni lite nyfikna på att få veta?