Netflix har gjort mig till en idiot
Tack för det här året, Netflix.
Jag är numera en idiot.
Det här håller inte.
Min hjärna strävar sakta men säkert tillbaka i utvecklingen.
Det har gått så långt att jag har börjat undvika normalbegåvade människor. Jag vill inte utsättas för situationer där någon kan tänkas vilja diskutera krig, politik, ekonomi, geografi, samhälle eller sport. För jag vet ingenting. Jag måste vara onormalt obegåvad.
Och det är ledsamt, för en gång i tiden var jag en allmänbildad människa med någorlunda koll på läget.
Men nu, nu är det som om någon varit in i min hjärna och blåst ur skiten med en högtryckstvätt. Fem-sex mirakulöst överlevande celler sprattlar runt i hjärnvätskan.
Jag orkar inte ens låtsas att jag bryr mig. Jag sitter bara med öppen mun och utstöter läten.
Och allt är givetvis Netflix fel.
Jag halkade in snett i den här tjänsten. Jag var svag och halvdeprimerad och hela min uppenbarelse skrek efter hjärndöd underhållning. Hungrigt jagade jag rätt på alla komedier med antingen Ben Stiller eller Cameron Diaz i huvudrollen. Sakta men säkert började min törst efter skräp anpassa sig till mig och bygga upp en hel värld bestående av olika glada uppmaningar: Kolla på ”Baksmällan 2”! Det här tror vi att skulle passa dig Zandra: ”Bad boys 2” och ”Jackass”.
Och det vet ju alla som försökt bryta en dålig vana att det inte är det lättaste. Varför ska jag konsumera något som kan råka upplysa mig om viktigheter när jag kan låta mina semesterfirande hjärnceller få dåsa till några avsnitt ”Gossip girl”?
I stället har jag då börjat fjärma mig från omgivningen.
Jag har till exempel en vän som alltid vill tipsa och framförallt diskutera och analysera olika P3-dokumentärer.
Vi har inte hörts sedan ”Orange is the new black” kom.
En skräckupplevelse jag hade nyligen var när en kompis drog med mig på ett pubquiz.
Det var frågor om Olof Palme och hans kollegor och vilka deras frisörer var (typ). Och när jag inte trodde att det kunde bli värre så började det frågas om olika länders statsskick och Kreugerkraschen och teodicéproblemet.
Där stod jag och gapade medan mina få hjärnceller förde ett jäkla liv medan de övade konstsim. Vidrigt var det. Mitt självförtroende pep och skrek och ville inget annat än att komma hem till ”Baksmällan 2”.
Klart som fan att jag aldrig vill utsätta mig för den förnedringen igen.
Det är lika bra att jag skiter i allt. Jag isolerar mig under julhelgerna och dränker mig totalt i dum-tv. Vänta bara, lagom till det nya året kliver jag ut som den största jubelidiot landet någonsin skådat.
Ni kan tipsa tidningarna och Guinness rekordbok redan nu.