Förhäxande och alltid lika aktuell

Börjar man lyssna på Nina Simone går det inte att sluta

Nya dokumentärfilmen ”What happened, miss Simone?” kommer nära hennes privatliv, men skildrar även en politisk sida, med ilsken kamp mot rasism.

Det går inte att överträffa Nina Simone.

Hon är alltid aktuell.

Den förhäxande dokumentären ”What happened, miss ­Simone?” har redan bokat rum på toppen av årsbästalistorna.

Den amerikanska dokumentärfilmaren och regissören Liz Garbus satt i publiken när Nina Simone uppträdde på Montreaux Jazz Festival i Schweiz 1976.

På scen sa Simone att det var hennes sista framträdande på en jazzfestival, att hon tänkte nå en högre plats och sfär:

”Ni förstår mig inte, ni förstår mig inte när jag säger att jag är trött...”

Dokumentären ”What happened, miss Simone?” är Liz Garbus sätt att försöka förstå vad hon menade.

Filmen inleds med att Nina Simone går upp på scenen i Montreaux. Hon ställer sig och tittar på publiken, gnider tummen mot pekfingret och säger inte ett ord. Applåderna slutar och man kan nästan höra hur folk skruvar skinkorna av sig i stolarna.

Det är tyst alldeles för länge. Folk håller andan. Ingen vet vad som ska hända.

Det är en fantastisk scen som ­säger rätt mycket om Nina ­Simones oberäkneliga person och respekterade status - ­publiken lyssnade även när hon var tyst. Alla visste vem som bestämde i rummet.

Liz Garbus är inte främmande för amerikanska original. Hon har tidigare gjort den fascinerande och Emmynominerade dokumentären om schack­geniet Bobby Fischer, ”Bobby Fischer against the world”.

Tack vare ”What happened, miss Simone?” börjar film- och tv-tjänsten Netflix, som mest förknippas med sina original­serier, även att flytta fram sina positioner i dokumentär­genren.

I filmen blandas intervjuer med Nina Simones anhöriga och opublicerade ljudupptagningar samt klipp som länge haft stor spridning på Youtube.

Det är underligt och krypande att se henne bli presenterad av Hugh Hefner i det kort­livade tv-programmet ”Playboy’s penthouse”. Nina ­Simone sjunger ”I loves you Porgy” från ”Porgy and Bess” omgiven av vita Playboymodeller och vita män i kostym.

Det går nästan inte att titta när dottern Lisa Simone Kelly berättar om de våldsamma övergreppen i hemmet. Nina Simone blev brutalt misshandlad och våldtagen av sin andra make Andrew Stroud. Hon började i sin tur att senare slå sin tonåriga dotter.

Lisa Simone Kelly: ”Jag ­vägrade att gråta. Då hade hon vunnit.”

Porträttet väjer inte undan från det obehagliga och svårsmälta. Det privata och politiska, det tragiska och upplyftande, den ilskna kampen mot ­rasism och längtan efter ­respekt och ­frihet, smälter samman på ­scenen och i musiken.

När man börjar lyssna på ­Nina Simone går det inte att sluta. Versionerna av ”Mr Bojangles” och ”Feeling good” och ”I think it’s gonna rain today”. ”I wish I knew how it would feel to be free”. Albumen ”Nina Simone & piano” och ”Baltimore”.

Eller den oklippta och gastkramande liveinspelningen av ”Why? (The king of love is dead)” som hon framförde tre dagar efter att Dr Martin Luther King mördades i Memphis, 1968. Nina Simone kan inte ­dölja sin förtvivlan när hon mitt i låten säger ”De dödar oss, en efter en.”

Nina Simone dog 2003 men ­efter att rasmotsättningarna i USA åter igen når illröda nivåer växer symbolvärdet i hennes musik. ”Mississippi goddamn” skrevs efter Ku Klux Klans ­terrorattentat mot en kyrka i Birmingham, Alabama, 1963 där fyra svarta flickor dog.

Den hade lika gärna kunnat handla om högerextrema terroristen Dylann Roof och nio mördade svarta kyrkobesökare i Charleston i juni 2015.

Markus topp 3

1 ”That’s all I want from you” (låt, Nina Simone)

Hela albumet ”Baltimore” är helt oumbärligt. Simone behärskade hela känslo­registret och den både sorgsna och hoppfulla romantiken i den här balladen är chockerande vacker.

2 ”Mr Bojangels” (låt, Nina Simone)

Det var ett paradnummer för ­Sammy Davies, Jr. Men det är Nina ­Simones version som har fått ­avsluta Håkan Hellströms konserter de senaste åren.

3 ”Wild is the wind” (låt, David Bowie)

Nina Simones inspelning inspirerade David Bowie till en av hans starkaste sångprestationer i karriären. Sex minuter av oavbrutna rysningar. Balladen tolkas även av Lauryn Hill på nya samlingsalbumet ”Nina revisited: a tribute to Nina Simone”.