"Idol"-juryn kan inte hålla tillbaka hatet

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-11-16

Alex Schulman om den sura juryn

Det bråkas tydligen i ”Idol”-produktionen, så mycket har jag förstått. Det är särskilt juryn som är sura över saker och ting. De är trötta på ”tramserierna”. De tycker inte att TV 4 tar tävlingen ”på allvar”. De anser inte att TV 4 inser ”tyngden i det hela”.

Som om ”Idol” vore en begravning och alla måste vara tysta.

När jag läst om detta i pressen har jag haft svårt att greppa hela problematiken, så i fredags åkte jag dit för att ta reda på vad allt handlade om. Jag fick fin plats i studion och satte mig ner och studerade juryn noga.

Och där satt de och var sura, alla tre. Till höger fanns Daniel Breitholtz, mannen med en mun som aldrig riktigt är öppen och aldrig riktigt stängd. Som om den inte kunde bestämma sig. Kishti Tomita till vänster med ett hår stramt som en skollärarinna från 50-talet. Och Peter Swartling med sin skäggformation som man kan skrämma barn med. Och jag betraktade dem noga och upptäckte att de inte talade med varandra. Inte en enda gång under hela sändningen bytte någon av dem ett ord med varandra. Inte ens i reklampausen – då satt de bara och stirrade uttryckslöst rakt fram, som tre Rain men i väntan på kvällsmedicineringen. Och jag tänkte: ”De hatar varandra. Jesus, vad de hatar varandra. De enas väl egentligen bara i en enda sak – och det är hatet mot TV4, kanalen som förstör deras program.”

Juryn försökte hålla hatet för sig själva under sändningen, men det gick inte. Plötsligt tog Swartling till orda, adresserade Jihde och kallade TV4:s sätt att driva programmet för ”ovärdigt”. Inför en miljon tittare.

Och då kände jag att jag hört ord som ”allvar”, ”seriöst” och ”tyngd” en gång för mycket i detta nöjessammanhang. Jag ville springa fram till dem, välta bordet de har framför sig, krama dem och ropa: ”Hörrni, det är ju bara en lek! Det är underhållning ni håller på med! Vi ska ju ha det roligt här! Det är därför ni sitter här – för att underhålla mig!”

Men jag lät bli. Breitholtz hade nämligen fått syn på mig i publiken, pekade fingret mot mig i ett stiligt ”fuck off” och vände åter blicken uttryckslöst framåt.

ANNONS