Rockens tonår är definitivt förbi
När nytt hinner vara nytt allt kortare tid ägnar sig popmusiken mer och mer åt sin egen historia.
Att lyfta fram det klassiska har aldrig varit viktigare än nu.
Det är talande för tiden att det härom året började debatteras hur rockens kanon ser ut, och varför.
Om någon tendens har varit stark de senaste åren är det nämligen viljan att lyfta fram det som verkligen har betytt något under snart 60 år av pop.
Alla äldre genrer har sina odödliga verk. Hur mycket som än har skapats i den klassiska världen är det alltjämt ett antal hits från 1700-talet som spelas mest.
Inom jazzen är ett album som Miles Davis ”Kind of blue” ständigt högaktuellt.
Men popens självbild har alltid varit ”här och nu”. Trots att tidningen Mojo började ges ut redan i början av 90-talet har popmusiken inbitet vägrat erkänna att den blivit vuxen. En stor del av idén med att lyssna på pop är ju att få känna sig ung.
Nu, när popen närmar sig pensionsåldern och det rasande musikflödet låter nytt vara nytt allt kortare tid vågar den till slut erkänna att den inte är någon tonåring längre.
Därmed blir det även ok att gräva ned sig i sin egen historia, hitta sina egna ”Kind of blue”.
Visst, rockkritiker har kallat ”Beggars banquet” och ”Astral weeks” klassiker ända sedan de gavs ut, men nu är det legitimt även för McCartney och Morrison att erkänna att deras nya album kanske trots allt inte är det bästa de gjort.
Åtskilliga band – från The Stooges till Human League – har på senare år hållit konserter där de spelat sin historiskt viktigaste skiva rakt av. Senast på Way Out West i helgen framförde Echo & The Bunnymen hela sin 80-talsklassiker ”Ocean rain”.
Trenden med toklyxiga jubileumsutgåvor av kända album, som den nya jätteboxen till första Stone Roses-plattans ära, är ett annat tecken.
Nästa steg kan vara att artister, möjligen i brist på egna idéer, börjar hylla andra artisters mest klassiska skivor.
Nyligen drog Beck igång projektet ”Record Club” på sin sajt. Idén är att han och olika musikerpolare samlas för att under en dag spela in ett helt klassiskt album och lägga ut låtarna på sajten.
Första projektet ligger ute nu, Velvet Undergrounds berömda ”banan-LP”. Vissa tolkningar är mer jobbigt Beck-knepiga än bra, men ”I’m waiting for the man” ”Sunday morning” får de till fint.
Kanske inte det mest angelägna en artist som Beck kan göra, men det är väldigt logiskt att han gör det just nu.