Så bra var Sven-Bertil Taubes turnépremiär

Per Magnusson

MALMÖ.

Känslan av att slungas tillbaka i tiden. Och Sven-Bertil Taubes enorma artisteri.

Det är de två viktigaste anledningarna till att inte missa sång- och gentlemannen i höst.

Han kisade ut genom fönstret och försökte erinra sig ett exakt årtal.

– Var det 1952… eller 53, funderade han.

Jag älskade att sitta i köket och lyssna på morfars berättelser. Det är en ynnest att få vara i samma rum som en människa som levt ett smärre sekel och allt vad det innebär. Att se Sven-Bertil Taube, 81, på scen är en liknande välsignelse. Sedan den strålande turnépremiären i Göteborg i vintras – med full orkester – har han hunnit värma upp och sjunga duett med Håkan Hellström inför 140 000 på Ullevi.

Slungas till en romantisk tid

I höst fortsätter han turnera med sina två senaste ”Hommage”-album, men nu endast i sällskap av en fåtölj, två lampor och Peter Nordahls flygel. Nordahl trycker bara ner de mest oumbärliga tangenterna och hans spel följer Sven-Bertils sång som en skugga. På Palladium i Malmö svassar stilikonen in i ljusblå button

down-skjorta med uppkavlade ärmar och smala kostymbyxor. I Olle Adolphsons ”Låt oss gå på lyktcaféet” slungas vi direkt tillbaka till en djupt romantisk tid med racket games, rusiga måsar och rågummisulor under skorna. Mellan sångerna får vi anekdoter om artistens 15-åriga jag som krokikonstnär i basker, men också mer allvarsamma iakttagelser om att stå vid Olle Adolphsons grav.

Absolut närvaro

Taube sjunger fortfarande med absolut närvaro, förbluffande dynamik och perfekt frasering. Han fyller pappa Everts och vännen Olles sånger med så mycket innebörd. ”Så länge skutan kan gå”, ”Så skimrande var aldrig havet” och ”Fågelsång” är till exempel oerhörda. Tjusiga 20-talsteatern i Malmö city förstärker föreställningen av en tidsresa. Den nostalgiska känslan är lika stark som i Woody Allens ”Café society”. En vill bara sitta kvar i salongen och lyssna. Precis som i morfars kök.