Hon lämnar ett stort tomrum efter sig
Jan-Olov Andersson om Kathrine Windfelds värme och stenhårda feminism
Danska tv- och filmregissören Kathrine Windfeld lämnar ett stort tomrum efter sig.
Inte bara för att hon var väldigt bra på sitt jobb och ännu bara i början av sin karriär. Om mänskligheten bara hade haft ett uns av hennes klokhet, energi, medkänsla och humor, skulle världen se bra mycket bättre ut.
Har för mig att det var Alexandra Rapaport som först presenterade henne för mig på någon filmgala eller -premiär. De höll på med tv-serien ”Kronprinsessan”, som blev Kathrine Windfelds stora genombrott.
– Du måste träffa Kathrine. Hon är inte bara skitbra regissör, hon är också jättetrevlig, sa Alexandra.
Tio minuter senare, var man nästan som förälskad. Vilken människa!
Inget säger att man blir en bra tv- eller filmregissör för att man är trevlig.
Men det underlättar nog om man har god personkännedom. Kan umgås med folk av alla de slag. Har humor. Kan vara både lyhörd och bestämd, på en gång.
Under senare år intervjuade jag henne flera gånger och stötte samman med henne i olika filmsammanhang.
Hon var alltid lika trevlig. Alltid lika entusiastisk att diskutera tv, film och livet i största allmänhet. Alltid så klok, så rolig, så energisk, så otroligt full av liv.
Och någonstans färgade förstås alla dessa positiva egenskaper av sig i hennes arbete. I den suveräna trilogin ”Kronprinsessan”, ”Kungamordet” och ”Drottningoffret”, där Hanne Vibeke-Holsts romaner försvenskades på ett suveränt sätt. Både välförtjänt kritiker- och tittarsuccé.
Hennes danska långfilm ”Flykten” (2009) blev sorgligt förbisedd i Sverige. Ett starkt gisslandrama med Iben Hjejle.
Hon gjorde starka avsnitt av tv-serierna ”Brottet”, ”Bron” och Wallander.
Och hon blåste nytt liv i Jan Guillous hjälte Carl Hamilton i publiksuccéen ”Hamilton: I nationens intresse” för tre år sedan.
Stötte man på henne på filmgalor, verkade hon gilla att liksom vara ”one of the boys” och stå och både käfta och småflirta med ett gäng karlar. Samtidigt påpekade hon gärna att hon var stenhård feminist.
Jag minns fortfarande hennes leende, när hon svarade på min fråga hur det var att jobba med Mikael Persbrandt i Hamilton-filmen.
– Vad tror du? Det är väl underbart att ha en man som Persbrandt och få göra vad fan jag vill med honom i en hel film!