H-I-V sprider ännu skräck
Fredrik Virtanen om Charlie Sheens avslöjande
Det är klassisk bögnoja.
Skamstämpeln på den hiv-smittade filmstjärnan Charlie Sheen ekar genom Hollywoods - och mänsklighetens - historia.
Journalisten Johan Hilton beskriver i sin Augustprisnominerade bok ”Monster i garderoben” utifrån filmstjärnan Anthony Perkins, mest känd för huvudrollen som Norman Bates i Alfred Hitchcocks skräckklassiker ”Psycho”, hur majoritetskulturen på 1900-talet förtryckte homosexuella.
”Psycho” kom 1960, en tid som ännu präglades av senator Joseph McCarthy klappjakt på kommunister och homosexuella.
McCarthy ledde knappast tidsandan, han var en del av den, profiterade på den, precis som populistiska politiker gjort i alla tider och gör ännu i stället för att utmana obildning, bigotteri och rädslor för det okända.
Det var omöjligt för en filmstjärna att komma ut om han skulle ha den minsta chans att få roller. Perkins gifte sig med en kvinna och fick två söner.
Han dog i aids 1992, en tid som ännu präglades av 80-talets hiv/aids-panik och demonisering av homosexuella vilket författaren Jonas Gardell beskrivit plågsamt initierat i romantrilogin och tv- serien ”Torka inga tårar utan handskar”.
Nu är det 2015 och någonstans har vi kommit.
Men det är en rejäl bit kvar, tänker jag när jag med obehag följer rapporteringen kring hollywoodstjärnan Charlie Sheen som i ”The today show” bekräftade att han hade hiv. Internet naturligtvis, skvallersajter förstås, men även gammelmedia i USA hade gått in i en 80-talshysterisk tidsmaskin vilket tvingade Sheen att tala ut om något som borde vara en fullständig privatsak.
Bara den rena turen att Sheen råkar vara en välkänt horknullande heterosexuell räddade honom från att fullständigt lynchas i träskmedias högsta lyktstolpe - samtidigt som det mer än antyddes att han kanske förtjänade något slags straff för att inte ha levt som en präst, om den metaforen nu är välvald.
De där tre små bokstäverna, H-I-V, sprider ännu kommersiellt gångbar skräck. Vanföreställningen om hiv-smittade som ett hot mot många människor och rent av hela samhället lever kvar.
Hiv placeras i en luguber atmosfär av skam, sätts samman med någon antydd form av opassande beteende.
Det är klassisk bögnoja, inte jättemycket har hänt sedan Anthony Perkins eller Rock Hudsons tid.
Att tidigare vänner och sexpartners kan pressa pengar av Sheen för att hålla tyst - och det faktum att Sheen faktiskt betalat - är tragiska bevis på hur okunskap och fördomar cementerat hiv-stigmat. Den informationen borde inte vara värd en enda dollar.
1. Hiv är en allvarlig men inte längre dödlig sjukdom. De cirka 6 800 hivsmittade i Sverige lever fullgoda liv med (livslång) behandling.
2. Smittrisken vid oskyddat sex med en behandlad hivinfekterad person som Charlie Sheen är högst en tiondels promille. (Det går inte att vetenskapligt bevisa siffran 0.)
3. Störst risk att smittas är vid oskyddat sex med en person som inte vet att den har hiv.
Om risken för att det ska inträffa är större eller mindre än att råka hamna mitt i ett jihadistiskt terrordåd i Mjölby kan jag inte bedöma, men kondom är alltid en bra idé.
Fråga Fredrik
Varför skriver du inte om korv, längre?
Svar: Försöker undvika kött men visst, det är sant, alltför länge sedan. Ska leta korv, internationell korv. Lovar!
Veckans ...
BABE. Kerstin Weigl, kär och svinbegåvad kollega som tilldelades Lukas Bonniers stora journalistpris. Kerstin sitter bredvid mig och är inte bara briljant utan snäll också. Så nu vet ni det.
SVT-JULVÄRD. Gina Dirawi. Enligt obekräftade källor ska hon även ta över ”Aktuellt”, ”Antikrundan” samt leda några avsnitt av ”Lilla Sportspegeln”. Jag skojar, men Dirawi är het som en nykokt potatis. Vilket förstås fått muslimhatet att blomma ut på sociala medier. Vämjeligt är det. De sluga rasisterna försöker låtsas att de bryr sig om gamla och för länge sedan förlåtna antisemitiska uttalanden. Som om någon skulle gå på att rassar plötsligt bryr sig om judar. Inte ens SD anser att judar i Sverige är svenskar. Själv är jag så galopperande pk att jag anser att alla medborgare i Sverige är svenskar! Som om nu det skulle spela någon roll.
TV-PROGRAM. ”Absolut svensk”, SVT, komikern Soran Ismail utforskar fördomar om rasism på ett allvarligt lättsamt sätt.
SÅMYCKETBÄTTRE. Tuff match, många starka tolkningar av många starka artister, men jag tycker nog att snitsiga Lisa Nilsson leder än så länge. I lördags med lite trevlig country av Kleerups ”Thank god for sending demons”.
BOWIE. David är tillbaka, med ”Blackstar” - en rockopera på cirka 10 minuter. Man måste beskriva den som mästerlig. Med en video av svenske Johan Renck, som också är aktuell med ”The last panthers” på HBO, Europa gangster-noir som började bra. Bowies nya album kommer 8 januari.
ALBUM. ”25”, Adele. Alltså, superhiten ”Hello” och kanske ännu mer - hur otroligt det än låter - ”When we were young” är makalösa. Det knottrar sig ända ner på vaden. Hela albumet, som inte finns på Spotify, är en makalös balladfest. Men det saknas en vass upptempoburgare för att helheten ska sitta i det berömda krysset. Adele är, hursomhelst, störst, bäst och vackrast.