Tanterna har kul - det vinner de på
FALUN
Kikki, Lotta och Bettan vinner.
Med ett skratt.
Jag har inte sett en mer älskvärd samling fnisstanter sedan mamma och Inger senast var i Stockholm.
Det kanske inte har med saken att göra, men jag kan inte låta bli att tänka på den duon - Siv Bjurman och Inger Murars var namnen - när jag ser Lotta Engbergs, Kikki Danielssons och Elisabeth Andreassons framfart i Falun.
Jag brukar ibland få äran att guida dessa båda kullor i Stockholm och det är oftast som att vara ute med två tolvåringar.
De bara skrattar. De bara fnissar. De bara flamsar.
Mer än ett restaurangbesök har slutat med att jag försökt gömma ansiktet i händerna medan tanterna i princip legat under bordet och vridit sig i tårögda skrattkonvulsioner.
Utan att någon nånsin förstod vad det var som var så roligt.
Exakt likadant verkar det vara med den här trion schlagerveteraner.
Vart jag än går i det stillsamma Lugnet-området hör jag dånande gapflabb på norsk-svenska, västgötska och skånska.
Ja, de har nästan lika roligt som depprockaren Rolf Carlsson hade tråkigt i Sundsvall.
Repetitionerna i den arla morgonstunden i går - vid nio alltså - urartade förstås snabbt till en veritabel fnissfest.
Där det vanligtvis står gravallvarliga, nervösa wannabees och undrar hur de ska göra inför kameramännen ramlade det plötsligt omkring tre tonåringar på 40 plus (ja, Engberg är väl bara trettionånting men i alla fall) och gjorde ståuppkomik av alltihop.
Tro på fan om inte Kikki till och med joddlade vid ett tillfälle.
Och så garvade de andra två så de nästan kräktes.
De borde, tycker jag, gå vidare bara på den underbara livshållningen - jag har alltid älskat dem som förstår att ha roligt.
Men för säkerhets skull har damerna också beväpnats med en tvättäkta Skara-schlager, så klatschig och godmodigt klämmig att den garanterat finns i repertoaren hos varje dansband med självaktning från och med lördag kväll.
Kikki, Lotta och Bettan är givna i finalen.
Friends har inte lika kul, men får förmodligen åka till Globen de också.
"The one that you need" är i princip ännu en "Listen to your heartbeat", fast med mer förföriskt pojkbandssmör struket över ABBA-influenserna.
Mycket har ordats om att grabbarna frontar, men den stora nyheten är i själva verket att tjejerna börjar bli riktiga scenartister. Särskilt Kim, den mörka (väl?), har strålat under repen.
Rackethallen i Norrköping, kom tillbaka. Allt är förlåtet. Hälsar alla som försökte äta wokad kyckling i Lugnethallens cafeteria i går.
Ser ni den roliga byline-bilden på reporter Solfors och Killer Ass här intill?
Den har jag tagit.
Meddelas kan att Killer Ass vid fototillfället var barfota.
Mamma kommer för övrigt på genrepet i kväll.
Med Inger.
Huka i bänkraderna.