”Jag sträckte ut mig för att bli längre”

helskärm

Som 15-åring grusades hennes modelldrömmar för att hon var för kort. Men efter­ framgången med bloggen pryd­e­r­­ i dag 20-åringens nuna vart och vartannat modeomslag. Klick! ringde upp Kenza Zouiten som just nu kryddar sitt cv med en programledarroll för ”Modelljakten” på kanal 5 Play.

Ni letar efter Sveriges nästa super­modell. Skulle inte du helst vilja vinna den här tävlingen själv?

– Nej då. Fast jag sökte i för sig till tävlingen när jag var 15. Då åkte jag ut i finalen för att jag inte var i rätt längd. Så jag vet hur det känns att bli nekad.

Varför ville du bli modell från början?

– Jag har alltid älskat att stå framför kameran. När jag var typ 15 höll jag i sängkarmen och försökte sträcka ut mig för att bli längre. Haha. Jag tror att det fungerade litegrann, kanske en halv centimeter. Jag intalade mig själv det i alla fall.

Nu är du Sveriges största bloggerska. Hur gick det till?

– Jag vet inte. Jag tror att jag startade min blogg i rätt tid, när jag var 15. Då var det inte var så stort med bloggar. Sen tycker väl folk att det är kul att läsa om det jag gör. Jag gör så många olika saker.

Vad är skillnaden mellan bloggerskan Kenza som 15-åring och som 20-åring?

– I början skrev jag om känslor och sådant som är väldigt privat. Det gör jag inte nu. Jag är ganska ytlig i min blogg. Man måste vara lite försiktig när man har många läsare. Det kanske finns nått ”psycho” som läser, vad vet jag?

Men din pojkvän Aleksandar Subosic får vara med i bloggen.

– Ja! Men det tog ett år innan jag fick visa en bild på honom. Jag tjatade på honom länge!

Hur träffades ni?

– Vi träffades i februari 2009. På Aftonbladets bloggpris faktiskt. Så tack Aftonbladet för att ni gav mig mitt livs kärlek!

Varsågod!

– Haha. Jag skrev i bloggen då att ”i dag har jag träffat min framtida man”. Fast vi bara hade hälsat och sagt hej. Sen skrev han ett jättegulligt mejl till mig och bjöd ut mig på fika. På den vägen är det.

Du har fem tatueringar. Vilken är din favorit?

– Det är nog min första. Den gjorde jag när jag var 17.  Jag och mamma tatuerade oss samtidigt då. Det står ”hilf mir fliegen” som betyder ”hjälp mig att flyga” på tyska.

Flygrädd?

– Nja, jag tänkte snarare på flyga som i vingar. Frihet, liksom. Men raden kommer också från min f­avoritlåt av mitt favoritband Tokio Hotel. Den låten betydde väldigt mycket för mig då och det gör den fortfarande även om jag inte är ett lika stort fan nu.

Du är halvmarockan och bodde i ­Marocko när du var 2 till 6 år. Vad minns du?

– Väldigt lite. Vissa återblickar från skolan och hemmet. Jag ­kunde arabiska och lite franska då. Men jag har glömt det mesta nu. Just arabiska ångrar jag att jag ­inte fortsatte öva på. Det är jättetråkigt att jag inte kan kommunicera med mina släktingar. De kan inte engelska.

Vem var du i skolan?

– Jag var kaxig. Det var alla. Man var tvungen att vara det för att inte bli nedtryckt. Stilmässigt gick jag igenom allt. När jag var 12 hade jag svart långt hår, svart kajal, nithalsband och målade svarta ­tårar under ögonen. När jag var tretton snaggade jag ­sidorna och hade tuppkam, nitväst och sådär.

Hur blev du intresserad av mode?

– Jag vet inte hur det gick till. Men intresset började i gymnasiet. Jag klädde alltid upp mig när jag gick till skolan.

Var ser du dig själv om tio år?

– Jag har sagt någon gång att jag tror att jag har barn då. Så kanske det. När jag får barn kommer jag att sluta blogga. Det är alldeles för privat. Men än är det långt kvar!