Där står Oliver Stone och ryter i megafonen
NEW YORK. Gordon Gekko har lämnat fängelset och är på väg upp på bioduken igen, meddelar New York Post.
Det är en så exalterande nyhet att jag åker ner till Wall Street – och går rätt in i inspelningen.
Bud Fox hälsar.
Lördagsmorgonens kaffe ryker ur Virtanens trasiga gamla Keith Haring-kopp när jag slår upp Post och på första uppslaget får se Michael Douglas kliva ut genom grindarna på Riker's Island. Oliver Stone har, visar det sig, börjat spela in uppföljaren till ”Wall Street” och det är alltså paradrollen som Gordon Gekko Douglas återigen gör vid de där rostiga fängelsegrindarna.
Det kallar jag nyhet.
”Wall Street” är kanske inget mästerverk per se, men jag råkar älskar karaktärerna, stämningen, New York-miljöerna och dialogen.
Därför ser jag den, enligt sedvanligt störda mönster, sådär en gång var tredje månad. På det sättet lär man sig hela manus utantill och så fort jag får tillfälle droppar jag givetvis ”Wall Street”-repliker omkring mig.
Ja, ni vet:
– Money never sleeps, pal.
– Greed, in lack of a better word, is good.
– Blue Horseshoe loves Anacott Steel.
– Lunch is for wimps.
Inget säger att en del 2 nödvändigtvis blir något att ha, erfarenheten pekar väl snarare på motsatsen, men det faktum att Gordon Gekko rider igen räcker för att orsaka feber.
Så jag störtar ut i den varma sensommarförmiddagen, tar gröna linjen söderut och går på strövtåg i de helgstängda finanskvarteren.
Och tron't ni på fan, som de skulle sagt på Hushagen i Borlänge: På Nassau Street, strax öster om korsningen till själv Wall Street, går jag rakt in i inspelningen.
Stone håller på och ryter i en megafon medan statister i propra kostymer går in och ut genom en entré vägg i vägg med Cpiraini. Rätt vad det är ser jag Charlie Sheen – alias Bud Fox – också. Jag skriver åtminstone det i ett upphetsat mess till han med den trasiga Keith Haring-koppen. Fast det kan nog vara mest som jag tror, för att jag blir så upphetsad över att få stå och titta när fortsättningen på en legendarisk New York-saga tar form.
I april nästa år ska den tydligen gå upp.
Det är bara att börja räkna dagarna.
Jag trodde FN var emot tortyr.
Sedan försöker jag förnya min ackreditering och inser att det förhåller sig tvärtom.
Jag blir hellre waterboardad av Dick Cheney än utsätter mig för den tre timmar långa Kafka-processen igen.
Det är i sanning häftigt att se Carnegie Hall explodera i extas när Helen Sjöholm sjungit huden av ”You have to be there”.