Tina Leijonberg 60 år: Jag sprutar inte in massa grejer
Skådespelaren firar födelsedagen på soloresa i Thailand
Publicerad 2022-02-11
Tina Leijonberg sökte huvudrollen i ”Mamma Mia!” och till slut var det bara hon och Gunilla Backman kvar.
Gunilla gick segrande ur striden – något Tina fick läsa om i tidningarna.
– Det var så jävla hemskt och jag har nog aldrig blivit så ledsen.
Det var på 90-talet som skådespelerskan och musikalartisten Tina Leijonberg blev ett känt ansikte för svenska folket i samband med ”Söndagsöppet” och ”Tre Kronor”.
Idag fyller hon 60 år och går allt som planerat befinner hon sig just nu i Thailand. Dock utan livskamraten Jonny.
– Jag reser alltid ensam. Men det gör inget, jag är en ensamvarg. Dessutom dricker jag inte alkohol och reser man med någon ska det alltid ut och festas.
Siffran 60 bekymrar inte henne nämnvärt.
– Det är ungefär som när jag bröt båda fötterna i ”Fångarna på fortet”. Man kan inte göra så mycket åt det. Nu blir man äldre, skrynkligare, tröttare och mer glömsk. Men jag sprutar inte in massa grejer och tänker att någon gång kanske det behövs en skådespelare som ser ut att vara i min ålder.
Inte så förtjust i kändisskapet
Tina Leijonberg spelade ”Pilla” i ”Tre Kronor”, en tid som hon beskriver som surrealistisk.
– Jag älskar mitt jobb men är inte så förtjust i kändisskapet och att folk glor. Jag var med om så konstiga saker, folk stod och pratade om mig fast jag stod en meter bort och kunde säga ”kolla vad tjock hon är”.
Men det är långt ifrån det värsta Tina Leijonberg varit med om.
– Jag gjorde en audition för huvudrollen i ”Mamma Mia!” och till slut var det bara jag och Gunilla Backman kvar. Hon fick ju den, men det var ingen som ringde till mig och berättade. Istället fick jag läsa om det i tidningen. Det var så jävla hemskt och jag har nog aldrig blivit så ledsen. Jag gick ju bara hemma och väntade på att de skulle ringa och säga ja eller nej. Sådär beter man sig inte.
”Hade kunnat köra lik”
Under pandemin har Tina Leijonberg liksom så många andra i kulturbranschen haft det kämpigt.
– Man fick ju söka alla jobb som fanns och jag arbetade lite inom vården. Jag var beredd att göra vad som helst och hade kunnat köra lik. Någonstans hade det varit skönt, då hade jag sluppit prata med någon.
Du är ju som sagt en ensamvarg.
– Precis. Man måste kunna skämta lite. Däremot tyckte folk det var pinsamt att jag skulle behöva göra andra saker och det kan jag verkligen inte förstå.