Ge Tittar-Janne en mandatperiod till
Jag har uttryckt min fascination för Janne Andersson förut.
Men jag känner att det är dags igen.
För TV4:s tittarombudsman har en förmåga att trollbinda mig. Varje gång.
Hör jag Janne Anderssons röst från tv:n – antingen i ”Nyhetsmorgon” eller i hans egen, alltför sällsynta, show ”Ring TV4” – släpper jag allt jag har för händerna och navigerar mot soffan som om jag vore radiostyrd.
Det är som när de underjordiska i dimman börjar väsa i ”Ronja Rövardotter”.
Måste. Se. På. Tv.
Varför?
Dels för att få höra vilka figurer som ringer in och framför sina synpunkter, förstås.
Kalla mig gärna barnslig, men jag tröttnar faktiskt aldrig på att höra, eller få höra om, arga människor som har gått i taket över småsaker som de har tagit som direkta hot mot samhällsmoralen (Peter Jihde svär i ”Idol”!), mot sin egen personliga tillvaro (Hjälp, ”Hem till gården” tar ett uppehåll!), eller, bäst av allt, mot sina barns oskuldsfullhet (Lille Pelle, som tydligen trodde att köttet han käkar växte i frysdisken på Ica, grät sig till sömns efter att Paolo Roberto refererade till två kaniner som mat i ”Robinson”...).
Men att jag gillar tittarombudsmans-tv så mycket har också att göra med Janne själv, som är den perfekta mixen av å ena sidan sans, tålamod och ödmjukhet som anstår en ängel, och å andra sidan förmågan att faktiskt bita ifrån när saker och ting blir för dumma.
Som när det gäller den ständiga frågan om varför det sänds reklam i TV4, som folk fortfarande inte, efter nästan 20 år, har lyckats klura ut svaret på. (Vilket alltså är: Det är så TV4 finansierar sina sändningar.)
Där har Janne tappat tålamodet för länge sedan, och klipper numera av folk befriande snabbt. Med all rätt.
Och på hans senaste chatt (ja, min besatthet av karln har nu sträckt sig även till nätet) hittade jag det koncisa svaret ”...något borde väl du begripa själv” till en kille som var förbannad på att åtta spänn hade dragits från hans mobilkonto då han ringde och röstade i ”Idol”, trots att rösten inte räknades. EFTERSOM HAN RINGDE UNDER EN REPRISSÄNDNING.
Som sagt – den perfekta blandningen av hårt och mjukt. Det är Janne det.
Och utan att veta hur långt herr Andersson har kvar till pension säger jag som Schwarzenegger: Four more years! Four more years!