”Hellström lyckas överträffa sig själv”

Så bra var Håkans första spelning på Ullevi

GÖTEBORG. Kvällen är vacker som en dröm, Ullevi sjuder av förväntningar och Håkan Hellström har slitit sedan i höstas för att lyckas göra något nytt, större, mäktigare och bättre än förra gången på Ullevi.

Det tar bara några minuter innan vi förstår att han kommer att lyckas.

Göteborg har dallrat av värme och Håkan Hellström-feber hela dagen, kvällen är så bedövande fin som den svenska sommaren över huvud taget kan bli och Håkan och hans band har laddat, repat, laddat, repat, ändrat, laddat, repat, ändrat igen, åkt till New York och och gjort succé, åkt hem, laddat, repat, ändrat, laddat och repat ända sedan i höstas inför den här helgen.

Håkan må omge sig med en spontan naturbarnsaura men bakom den fasaden döljer sig en självkritisk perfektionist som vet väldigt väl att 140000 biljetter är sålda. Alla tusentals som tagit semester, köpt tågbiljetter och bokat hotell för att få vara med på Ullevi dessa två kvällar vill ha någonting ännu större, bättre, vackrare och mer känslostormande än förra gången på stadionrockens svenska nationalarena för nästan exakt två år sedan.

Så Håkan, hans sjumannaband, de fyra i kören och den generöst tilltagna stråksektionen vet. Om de någon gång i karriären ska överträffa sig själva är det i kväll.

Jag har varit med om liknande situationer, där hypen nått närmast löjeväckande nivåer och succén och euforin liksom är förbeställd.

Det är vådligt lätt att misslyckas i de lägena, att ladda på lite för hårt, och det är lika lätt att som publik jabba upp förväntningarna till orimliga höjder.

Förra gången Håkan gjorde Ullevi var det så för mig. Jag gillade verkligen konserten, gick som vanligt sönder lite grand några gånger, men såg också en gammal klubbrockare som lärde sig att bemästra en utomhusarena.

I kväll visar han med all önskvärd tydlighet att nu är läroperioden över, nu vill han vara med där uppe med de internationella elefanterna.

Det som Håkan Hellström iscensätter på Ullevi den här aftonen är något av det snyggaste, mest fullödiga och känslomässigt omtumlande som jag har sett en svensk artist genomföra framför publik.

Han har sitt eget E Street Band, en dynamisk samling karaktärer som känner varandra utan och innan och i långa stunder låter bättre än någonsin i kväll. Och han har bestämt sig för att ta dem ännu längre in i den värld där han ofta har trivts på senare år: soulen.

Inte nog med att Håkan leder sina musiker genom några klassiska James Brown- och Sam & Dave-doftande rutiner. Han fyller på med stråkar och en rejäl, glimrande kör. Framför allt är det ett genidrag att lyfta in LaGaylia Frazier i bandet. Den rutinerade sångerskan med den råa, djupa soulrösten sjuder nästan på egen hand upp flera låtar. Hon är något vi saknat i Håkans musik utan att veta om det.

Givetvis får Daniel Gilbert göra comeback. Vi saknade honom ju förra gången, och inget öga är torrt när Håkan ännu en gång sjunger den sorgsna sången om sin gamle kompis brustna hjärta medan de återförenade vännerna ser varandra djupt i ögonen.

Och där vissa gäster för två år sedan mer kändes som kul grej än genuint bra idé har Håkan tänkt till den här gången.

Sven-Bertil Taube kommer in med sin världsvana elegans och är alldeles avväpnande i ”För sent för Edelweiss”. Seinabo Seys djupa, omhändertagande röst känns som gjord för ”Fri till slut” och Miriam Bryants soulrasp öppnar upp helt nya dimensioner av ”Det är så jag säger det”.

Men det märks redan i första låten att stora saker är på väg att hända. När Håkan och bandet bygger, bygger och bygger ”Vi två, 17 år” med fingertoppskänslig dramaturgi blir det nästan extranummersstämning direkt.

Håkan själv är så laddad och rörd över att få göra det här igen att han emellanåt verkar ha svårt att hålla tillbaka tårarna. Men han slår aldrig över i övertändhet. Han studsar på stället, tar snygga danssteg och berättar hur han lyssnade på Kentas ”Just i dag är jag stark” på morgonen för att komma i rätt stämning.

Han har en vit t-shirt med Astrid Lindgren på ryggen och vet när han ska hålla igen. ”När lyktorna tänds” blir en höjdpunkt inte minst för att han inte krämar ut mesta möjliga ur varje känsla utan litar på låtens inneboende kraft.

Finalen blir en parad av känslostormar som åter för mig att tänka på hur det brukar låta på upploppet när Springsteen välter den här arenan.

Visst är ljudet emellanåt lite vingligt, visst finns det några små saker som förmodligen går att slipa till lite ytterligare.

Och möjligen har Håkan Hellström ytterligare några ess i rockärmen inför i kväll.

Men det här är något av det mäktigaste jag upplevt på den här arenan någonsin.

Och att vi just nu upplever en klassisk helg står utom allt tvivel.

Håkan Hellström |
Aftonbladet
Håkan Hellström |
Aftonbladet

]

Konserten - låt för låt

Håkan Steens betyg på lördagskvällens Hellström-spelning på Ullevi:

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Vi två, 17 år

Långt intro där Håkan tar sig tid gott om tid att gå ner och hälsa på fansen längst fram. Låten stegrar och stegrar sig med blås och stråkar och publiken fotbollskörar så det står härliga till. Mäktig öppning.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

River en vacker dröm

Håkan verkar först så rörd av den dånande responsen att det stockar sig i halsen. Sedan rusar han ut på rampen och får hjälp av LaGaylia Frazier att gjuta in soul i den här flykthymnen.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Brinner in the shit

Den här togs emot ljumt när den släpptes härom veckan. På Ullevi blir den en veritabel discorockschlagersoulbomb där Håkan och LaGaylia duellerar som Mick Jagger brukar duellera med Liza Fischer.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

2 steg från paradise

Avskalad öppning där Håkan och pianisten Stefan Sporsén kokar upp grovkornig Gbg-groove. Sedan exploderar den här också, med en hejdundrande James Brown-final.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Mitt Gullbergs kaj paradis

Håkan sjunger ”oh-ooh-oh-oh” och sisådär 70 000 bortsprungna katter ropar tillbaks. Klassisk skärgårdsboogie med feber i ögonen.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Jag har varit i alla städer

Håkan plockar ned temperamentet med en av sina mest episka ballader. Strålande dramaturgi även här. Vackert också att se på skärmarna hur fansen längst fram gråter av känslosvallet som sätts i gungning.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Jag vet vilken dy hon varit i

Verkligen soul revue-stämning i kväll. Den här balladen kvider Håkan ur sig med så mycket dedikation att jag börjar tänka på James Brown igen. Låten övergår i remix-versionen av ”2 steg från paradise”, möjligen en lite väl subtilt grepp på en sån här arena.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Hurricane Gilbert

Och, på Håkans högra sida: Daniel ”Hurricane” Gilbert! Vi hade hoppats på en reunion med Håkan och hans gamle gitarrist och nu står barndomskamraterna där och tittar varandra i ögonen under hela låten. Så fint.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Tro och tvivel

Enorm version av den mesta Håkan-låten av dem alla. På Ullevi verkar publiken ha väntat på att få sjunga om kranarna och klubbarna och de svarta tankarna i Långedrag sedan vi hörde den här för två år sedan. Givetvis får Gilbert vråla ur sig raden om parkbänken. Han ser ut att gå söder en smula.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

En vän med en bil

Här är det shake bamalama så det räcker och blir över och publiken blir förstås tokig. Men efter ett monument som ”Tro och tvivel” känns den här tidiga stänkaren lite endimensionell.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

För sent får Edelweiss

Sven-Bertil Taube kommer in och lägger in versen om att bränna ner Stockholm, för att förstärka Taube-vibben i balladen ytterligare. Vajande armar, mäktig allsång och ett fint möte mellan svenska visgiganter ur två generationer.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Gårdakvarnar och skit

En grönvit fotboll, Freddie Wadling, Thelma & Louise, Olle Ljungström och Håkans gamla albumomslag glider förbi på skärmen medan Håkan sjunger deep soul in the heart of Gårda. Suck. Vilken låt.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Shelley

”Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven”. Snacka om att sätta ord på stämningen i kväll. Tung, märgig version där kören skjuter upp låten en extra våning.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Klubbland

Och om det nu ska kokas upp fest så: varför inte det här 90-talsnostalgiska groovefyrverkeriet? Håkan hoppar lika frenetiskt ute på rampen som publiken.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Det är så jag säger det

Håkan plockar in Miriam Bryant som ser till att göra stort souldrama även av den här gamla Mercury Rev-passningen. Håkan blir så golvad att han går ned på knä och kysser Miriams fötter. Sedan sätter de sig längst ut på rampen och sjunger strofer av Elvis, Dolly Parton och Ted Gärdestad. Nils Berg och Stefan Sporsén ramar in med vackert blås. Briljant.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Hon är en runaway

Bryant är kvar på scenen, men inte ens hon lyckas jaga in magi i svagaste låten från nya ep:n. Köpa öl och gå på toa-rörelser uppstår balnd innerplanspubliken.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

En midsommarnatts dröm

Håkan inleder med att visa ett gammalt klassfoto för att berätta vilken hopplös glasögonnörd han var som barn. Och så avlossar Håkan sin mesta flumrock’n’roll

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Minnen av aprilhimlen

Oj, den här! Har jag någonsin hört den live tidigare? Håkan bygger upp en alldeles för okänd ballad med smärtsamt vackra stråkar och några takter från Liza Minellis ”New York, New York”. Och bygger och bygger och bygger. Tusentals tända mobiler glittrar i skymningen.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Ramlar

”Ramlar” sitter i ryggmärgen hos Håkan-publiken, det blir eufori på en millisekund. Men det stora med den här versionen är faktiskt den långa, utdragna bandpresentationen där soul-Håkan leker Booker T & The MG’s och LaGaylia Frazier, med all rätt, får största ovationerna.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Kom igen Lena

Och nu är artisten, bandet, kören, och hela arenan bokstavligen på tårna. Så vad passar bättre då än den här speedbollen av stasad The Jam-soul? Klämde i väg fem plus när singeln kom för 14 år sedan. Det får det bli i kväll också.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Valborg

Allsång på Ullevi, som förmodligen hörs ända till Skansen. Publikens stora stund i kväll, Håkan kan bara sitta ute på rampen och lyssna på en sång som nog kommer att finnas i visböcker i decennier.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

När lyktorna tänds

Det finns inga låtar som är mer Håkan Hellström än den här och ”Tro och tvivel”. Håkan och bandet levererar den närmast återhållet, vilket bara gör det göteborgska kriminaldramat ännu mäktigare.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Din tid kommer

När den här kom fick Håkan fick skit för att försöka göra arenarock. Och ja, det är det ju. Men när arenarock lyckas vara så här intensiv, förtätad och omtumlande älskar jag arenarock. Ni som var med förstår.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

För en lång lång tid

En av Håkans allra starkaste, mörkaste sånger om kärlek är en gammal livefavorit, och med så mycket magi i luften som har jobbats upp i kväll glider den nästan av sig själv fram som final på ordinarie set.

Extranummer

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Fri till slut

Seinabo Sey! Seinabo Sey! Wow. Det var en enastående soulafton redan och så kommer Seinabo Sey. I den här! Så bra tänkt, och så bra! Håkan och Seinabo sjunger till varandra från varsin sida av rampen och förenas till slut i en varm kram.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Ja, hur tror ni ”Känn ingen sorg” landar efter den enorma ”Fri till slut”? Bandet fångar stämningen klockrent när de bäddar in melodin från Queens ”We are the champions” i sjömanssamban och konfettin yr över arenan.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Det kommer aldrig va över för mig

Mer arenarock av den allra mest förträffliga sorten. Ännu en gång är det som att något uppdämt briserar, den här har folk väntat länge på. Publiken sjunger ”oh-ooh” långt efter att bandet slagit av låten.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Du är snart där

Nej, Håkan, du var sannerligen inte bättre förr. När han ropar till kören att de ska ljuga och de svarar med sjudande varm gospel, utspelar sig en av de mäktigaste ”Du är snart där” som jag någonsin hört.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Nu kan du få mig så lätt

Håkan skickar ut bandet och medan han tackar för i kväll och önskar oss lycka till i livet smygs en hel symfoniorkester in som får ta plats i fonden, snyggt upplyst i rött. Sedan lämnar de oss med en legendarisk finallåt som aldrig låtit mer skir och vacker.