Den röda tråden – ett stort hjärta
Läs Markus Larssons Peace&love-krönika
BORLÄNGE. Det känns väldigt passande.
Hemmasönerna i Mando Diao sätter punkt på festivalens första dag.
Och det är dessutom är en helt magnifik punkt.
– Är det här Shangri-La?
– Vet du var Fantasia ligger?
– Var är Eldorado?
Frågorna haglar från olika masar och kullor i publiken så fort jag slår upp ett program. Och, nej, de vill inte veta vägen till olika mytologiska platser långtbortistan.
Shangri-La, Fantasia och Eldorado är tre av festivalens nio scener.
Det är glädjande nog inte bara en bortkommen Peace & Love-debutant från Kiruna som har svårt att navigera i Borlänges stadskärna.
Och egentligen är programmet – det program som i år förvandlat Peace & Love till Sveriges näst största rockfestival efter Sweden Rock – minst lika förvirrande.
Bredden är hisnande.
Den som försöker dra en röd tråd mellan, säg, Sabatons metal och M A Numminens burleska lustigheter måste nog använda ... en jävligt lång tråd.
Ändå känns de flesta bokningarna alldeles självklara.
Kontexten och inramningen är arrangörernas djupa engagemang och storögda entusiasm.
Det märks att de i huvudsak försöker boka artister som de själva gillar.
Eller hur stort de tycker det är att exempelvis Sex Pistols och Roky Erickson spelar i lilla Borlänge.
Vilket är en av förklaringarna till festivalens succé. Ett stort hjärta brukar ofta vara mer framgångsrikt än en ängslig och kreddkänslig hjärna.
Första dagen kröns annars av att The Hives samlar hela festivalen och åter igen bevisar att väldigt, väldigt få ens når upp till deras lägstanivå. ”Walk idiot walk” trampar som vanligt ner konkurrenternas ansikten i asfalten.
Dessutom gör Mando Diao en ursinnig och våldsamt inspirerad spelning. Jämfört med dem blir In Flames bomber lika spektakulära som stearinljus.
Men det är inte konstigt att Mando är taggade.
Gruppen spelar ju på samma plats där deras föräldrar brukar parkera bilen när de handlar på Ica.